Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre moderna estniska konstnärer. Av Hanno Kompus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H ann o K ompus
så att de bli rörande, att de få poesi och
charm och stil. Vad man ej mer behöver,
slänger man bland soporna. Och vad vi
en gång slängt dit, saknar allt värde för
oss. Men Adamson påstår, att han genom
att rota bland soporna fått de mest
fruktbärande impulser. Där skulle hans
»färgernas dechiffrering» fått sin början.
Du förstår ej denna hemmagjorda term,
och du ställer dig också frågande mot
sop-lårarnas fruktbarhet. Adamson märker det
och kommer nu med frågan: »Har ni kanske
haft tillfälle att se gamla polykroma
skulpturer?» Detta kommer oväntat. Men
Adamson fortsätter: »När man i våra skolor
sätter vattenfärg och pensel i handen på
barnen, så får det barn beröm, som kan måla
över en yta jämnast. Detta är tygfärgarens
ideal. Väljer en dam någonsin sitt tyg
direkt ur rullen? Nej, hon håller upp väven
under hakan, ser hur tyget »faller», hur
färgen »gör sig», vilka nyanser vecken ge.
I verkligheten se vi aldrig jämna färger
och dessa äro ej heller vackra. Föreställ
er en nymålad figur, om så blott en
trädocka, överdragen med tjock, fetglänsande
oljefärg. Den är banal som alla nya saker.
Den förmår intressera blott i den mån den
billiga, glänsande oljefärgen här och där ger
ljusreflexer. Hur rik på nyanser är däremot
ej en gammal målad figur! Urblekt,
kant-stött och dammig, med färgen här och där
avnött, så att den vita eller redan gulnade
matta grunden lyser fram — hur lever ej
en sådan färg, vilken rik, nobel tonernas
mångfald har den ej! »Kan ni säga mig
soplårens färg?» frågar han plötsligt. —- »Hur
kan det, som är brokigt ha en enda färg?»
ställer du din motfråga. »Vita och gröna
skärvor av koppar och glas, en bunt
roströd taggtråd bredvid en blåemaljerad hink,
en fordom scharlakansröd sopborste och
några blågröna, urblekta trasor — hur skall
man ge ett sådant sammelsurium en
enhetlig färg?» — »Plira bara med ögonen och ge
akt på hur ljuset hoppar och gnistrar och
210
sprutar över allt. Det ger väl en enhetlig
färg om något!» —• »Om man tar det så,
kanske man kan tala om soplårens allmänna
färgton.» — »Det erkänner ni alltså. Men
som den ton soplåren ger består av tusende
nyanser, så gör varje färg det. Det är
upptäckten av dessa nyanser, som jag kallar
för färgernas dechiffrering. Med min pensel
’sliter’ jag sakerna, så att de bli gamla,
liksom nötta och mångfärgade skulpturer.»
Nu får man emellertid ej tro, att
Adamson strävar att ge sina tavlor något
gammalt och museiartat. Tvärtom äro hans
dukar friska, ljusa och glada, vare sig de
framställa en vinterafton med en
förunderligt ren gul glöd över sig som t. ex. »Talvine
Tallinn» (»Vinter i Tallinn», tillhör nu
finska staten) eller någon sommarbild som
hans »Kolmikmaal» (»Triptyk») med fyra
unga nakna kvinnor i en natur fylld av
sommardagens färgsprudlande vakenhet.
Det var emellertid ej så från början.
Född den 18 augusti 1902 studerade
Adamson vid »Pallas» konstskola i Tartu,
därefter vid Berlin-Charlottenburgs
konsthantverksskola och vid flera av Paris’
académies libres. Från och med 1925
uppträder han på konstutställningar, först i
Berlin och Estland, men 1927 även i Paris,
varest Luxembourg-museet äger hans
»Porträtt av fadern.»
Han började som lärjunge hos kubisterna
och utgick alltså från formen. Men som han
är född färgkonstnär, så skönjer man toner
redan i hans första sorgmodiga, i stela och
kalla, grönaktiga färger hållna kubistiska
dukar. Formen är fast, oföränderlig.
Färgvalören är däremot växlande men levande.
Hur skall man förena dessa? På sin »Vaikelu
pesukannuga» (»Nature morte med kanna»)
ställer han en emaljerad handkanna
bredvid en tekokare av glänsande nickel och
försöker fästa den senares metallglans med
alla dess nyanser på duken. Sålunda lägger
han till form och färg ett tredje element,
ämnet. I detta förenas form och färg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
