Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre moderna estniska konstnärer. Av Hanno Kompus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre moderna estniska konstnärer
Sannamees fick, nämligen skulpturarbetena
till biografen »Ateena» i Tartu. Han utförde
dessa 1926 i Tallinn, dit han hösten förut
blivit kallad som föreståndare för
skulpturklassen i Statens Konsthantverksskola
(Riigi Kunsttööstuskool). Vid
behandlingen utgick han från den för Tartu typiska
interiörarkitekturens klassicism, stödjande
sig på antik grekisk bildhuggarkonst. 1927
skapade Sannamees sitt första stora
monumentarbete, minnesstoden över i
frihetskriget fallna lärare och skolynglingar från
Tallinn. Ehuru denna figur — den nakne
soldaten, som strävar uppåt ännu medan
han faller — är symbolisk, så ligger dess
styrka i den storartat behärskade
realistiska formen.
I Sannamees’ produktion återkommer
ofta kvinnan med upplyftade händer. 1924
gjorde han en sådan figur i brons med
yppiga, flytande linjer (i Eesti
Rahvamu-seum i Tartu). På världsutställningen i
Paris hade han en i gips gjuten tre meter
hög bild av en moder med barnet på axeln
och armarna sträckta uppåt. Och till förra
nyåret fick han färdig sin i alm utförda
kvinnofigur med händerna tryckta mot
pannan, den vi tidigare omnämnt (nu i
presidentens sommarresidens, Oru slott).
Dessa kvinnor ha tunga ben och breda
höfter. De äro ämnade till att gå på
jorden, bära bördor och föda barn. Men från
dessa breda höfter reser sig det slanka livet,
armarna gripa som två smärta grenar i
luften och den mjuka halsen uppbär
huvudet, som med förklarad blick höjer ansiktet
mot himlens fria vidder.
Denna Sannamees’ kvinnofigur är
symbolen för hans skaparebana, som också den
strävar från det bundna jordiska till det
rena formskapandets stränga men fria
värld. Det är symbolen för andens eviga
kamp med materien.
Europeiskt mest bekant är emellertid
gra-fikern Eduard Viiralt.
215
F. Sannamees: Redaktör L. Kenn.
Brons.
Det var i Dresden för helt säkert femton
år sedan jag sist såg Viiralt och talade med
honom, d. v. s. han visade och jag
beskådade, han teg, och det passade sig inte, att
jag pratade. Varför skulle han också slösa
med ord, då det, han visade mig, i och för
sig redan var så talande.
Vi stodo i ett stort, kalt rum, sådant som
en skulptörs ateljé i allmänhet är. Viiralt
vistades i Dresden som elev vid
akademiens skulpturklass. Men det, som han
höll på att modellera, var svept i våta
dukar, och det visade han mig inte. Om
det ännu ej var färdigt, eller om han tyckte,
det var misslyckat, eller han inte tålde,
att främmande ögon kommo mellan honom
och hans verk mitt under skapelseakten,
det sade han ej. Men de våta dukarna
förrådde icke sin hemlighet. I stället visade
han mig den ena gravyren efter den andra.
Det var litografier av exotiska djur,
rovdjur och andra djur, med grupper av lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
