Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Tre moderna estniska konstnärer. Av Hanno Kompus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre moderna estniska konstnärer
Paris (till omkr. 1932). Den fick där ett
alltmer hångrinande ansikte. Därvid
undvek den de tyska expressionisternas yttre
manér. Sin häftigaste, mest ångestfulla
och elakt ironiska gest får den till slut
i Viiralts två stora blad »Helvetet» och
»Kabaret». Samma vansinne har här
gripit människan från dibarnet till gubben,
från tiggaren till dandyn, så liderligt
äckligt, så tröstlöst, att även den, som kallade
sig Människosonen, i mördande hopplöshet
vänder bort sitt ansikte och utmattad efter
den fåfänga striden sjunker ned vid ändan
av dessa slösares bord. Så hemsk, så grym,
så omänsklig och ovärdig anser konstnären
sin skamliga samtid, för vilken t. o. m.
Frälsaren dött förgäves. Ges det ett mera
skärande skri efter den eller det, som skulle
frälsa detta vansinniga människosläkte?
Inför det andra bladet »Helvetet» citera
vi följande av den holländske kritikern Jan
Engelman: »Viiralt är ej skyldig den
parisiska skolan något. Han har bevarat sina
egna drag och utnyttjat Paris endast som
ett intressant studieobjekt, som centrum
för människans lidande, så helvetiskt, att
det har förlorat allt mänskligt. I etsningen
’Helvetet’, som äger stor plastisk
fullkom-ning, få vi en bild av en djävulsk
mänsklighet. Varje mask bär sin egen synd, ty
himlen är stängd. En evig förbannelse
härskar över denna skara. I mitten står
massmänniskan, m^tallmannen med
glödlampor till ögon och inre organ av idel hjul.
Hemska munnar, ur vilka det växer ut
händer, som nå fram till det andra
belåtet, små huvuden, som borra sig ur det
stora huvudets ögon —• detta är sataniskt
gräsligt, men i högsta grad fängslande och
medryckande.»
De första sju åren i Paris synas ha
utgjort den mest dramatiska epoken i Viiralts
såväl mänskliga som konstnärliga
utveckling, det ser ut, som om även hans erotik
nu skulle vakna. Kvinnan erövrar nu hans
föreställningsvärld, den omåttligt höftbreda,
E du ar d V ii r alt: Tiger. A k v atint.
1 9 3 7-
skamlöst uppträdande kvinnan, eller som
den redan ovan citerade Pierre Mornand
säger: . . . »det är köttets demon, som
tränger sig fram i Viiralts syner. Men denna
demon är den mest fruktansvärda, ty den
vill kasta in sitt offer på nedsölade stigar
och i låg sinnlighet. Med Viiralt händer ej
något sådant. Han ser även i det köttsliga
Liderlighetens Andes avskräckande
manifestationer så genialt spontant, att all vulgär
låghet förblir främmande för honom.» Denna
köttets demon uppfyller ej konstnären helt
eller slutgiltigt. Bredvid alla dessa
harems-damer, »Ledor» eller blott balettflickor
skapar Viiralt »Asketen», den massorna
gripande »Predikaren», den outsägligt mjuka
och rofyllda »Målaren», som med en
oändligt lugn avböjande gest vänder sitt ansikte
bort från de vällustiga änglarna, som tränga
sig omkring duken, där han avbildat
Jesus-barnet, vars palett små fjärillika ängla-
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
