Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Din klara sol går åter upp. Av Josef Kjellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Josef Kjellgren
Sedan de tjockaste sidengardiner
dragits för fönstren i den sista nattklubben,
är London helt plötsligt alldeles tomt och
dött. Inte en bil, inte en människa,
knappast en katt. Gatorna löper övergivna
mellan lyktornas enstaka ljuspunkter. Det
är skönt att gå så här och bäras framåt av
sin egen trötthet. Klockan två på natten
äger vem som helst vidsträckta delar av
denna stad alldeles för sig själv. Till och
med poliskonstaplarna och de otaliga
uteliggande tycks ha tagit slut. — Men när man
gått mil efter mil, oändliga gator som
evigheten själv, börjar den första skifferblå
gryningen att smyga in mellan husen. Och
i detta sammanhang, uppdykande från alla
håll, rullar en mängd transportvagnar
genom gatorna. Det är grönsaksforor, direkt
från landet komna och lastade med
kålhuvuden, sallad, morötter. Redan purprar
morgonljuset de översta taknockarna. I
väldiga karavaner färdas bilarna med sina
friskt glänsande grönsakspyramider in mot
de centrala torgen.
Vad är säregnare än den allra tidigaste
morgontimman i stora städer.
Jag går från väster till öster, mot solen,
allt närmare havet. Luften är redan fuktig
och salt och jag vill också känna salt på
min tunga. Här är jag hemma, endast här
har jag fotfäste, en startplats, ett
språngbräde till något nytt. Jag går mot solen,
jag har solen i ansiktet. Till och med
fattigdomens gråaste kvarter får ett skimmer av
förnyelse och helgedom i soluppgångens
stund då nattens mörker och köld och
ensamhet slås ner, kastas undan, vräkes
bort.
Din klara sol går åter upp.
Ett fattigt halvt dussin ord. Men vilken
oändlig värld av rikedom och skönhet
som därmed tolkats av mänsklig tunga -—
och vilken kännedom om nattens kyla — om
alla dess namnlösa fasor och stumma
förtvivlan hos människorna och hos allt levande.
Solen går upp över London och Londons
East End. Den går upp över onda och goda
och gör livet uthärdligt även för de minsta
av oss i denna värld. Endast borta i de
kvarter jag lämnat under nattens lopp
drar man persiennerna för
sängkammarfönstren och bereder sig att somna in nu i
dygnets och livets rikaste stunder.
The Old Lady, Baronessan i Limehouse,
skulle vid ett tillfälle resa till Sverige.
Det var en gång under ett av hennes sista
år. Men hon ville inte gå och lägga sig om
natten på överresan av Nordsjön. I stället
fick manskapet surra fast henne på en stol
på fördäck och där satt hon. Hon var
tillräckligt envis för att kunna genomföra ett
sådant arrangemang. Och när den gamla
damen suttit på det sättet hela natten,
belönades hon långt efter länge för sin
trogna väntan: — morgonen kom, det
första ljuset spred sig i strålknippen över
horisonten, havet sänkte långsamt sin
vidsträckta skiva och solen seglade högt
upp på himlen.
Baronessan som levat ett helt liv i det
fattigaste England, visste till fullo vilket
sällsynt under en soluppgång är för den som
bor i slummen. Och därför skydde hon ingen
möda för att med alla sina sinnen uppleva
detta skådespel ute på öppna havet i sitt
nittionde år.
iqö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
