Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
Han vill älska sina medmänniskor, men när
han märker, att han inte kan vara tillsammans
med dem länge utan att erfara känslor av
irritation och hätskhet, flyr han dem — för
att sedan omedelbart i ensamheten anklaga
sig själv och finna sig ovärdig deras sällskap.
Så kommer han i en ständig pendling mellan
självkänsla och självförakt och blir ett
hjälplöst offer för sina stämningar; än känner
han sig helt uppfylld av tillvarons lycka,
än sjunker han ner i nattsvart förtvivlan.
Just därför, att han är så starkt fäst vid
sin gamla mor, grips han av förfäran, då han
en dag ertappar sig med att gå och tänka
ut, hur bra han själv skulle få det, om hon
doge och han ensam komme i åtnjutande av
hennes lilla livränta. En annan gång känner
han sig verkligen befriad från
tankedemonerna, då han kommit att älska en ung kvinna.
En hel vecka befinner han sig i detta
benådade tillstånd, men så övermannas han en
dag plötsligt i en annan kvinnas närvaro av
sådana sensuella fantasier, att han måste
döma sig ovärdig en verklig kärlek. Han vill
till varje pris vara hel, sann och ren och blir
just därigenom maktlös mot sin naturliga
mänskliga svaghet.
I den andra Salavin-romanen, Deux
horn-mes (sv. övers. Två män, 1924), återfinna vi
honom dock som gift. Men i stället för i sitt
äktenskap synes han nu vara på väg att vinna
den åtrådda befrielsen i ett exalterat
vänskapsförhållande till en annan man, en duglig och
nykter verklighetsmänniska. Den ömsesidiga
attraktionen beror just på kompletteringens
lag; Salavin känner en alldeles ny trygghet
vid vännens sida, och denne beundrar honom
för hans överlägsna intelligens. Men faran
lurar i bägges begär att skruva upp sina
känslor för den oförliknelige vännen till
något enastående och fullkomligt. Det dröjer
under sådana förhållanden inte länge, förrän
Salavin börjar känna trycket av sin starke
väns beskydd, som denne å sin sida inte kan
låta bli att omedvetet njuta av, och under
ett sådant tryck kan en Salavin inte leva
utan att förr eller senare explodera.
Den tredje romanen, Journal de Salavin,
består, som namnet anger, av en dagbok,
som Salavin börjar föra på sin fyrtioårsdag,
då han beslutat att bli ett helgon. Behöver
det sägas, att hans strävanden att bokstavligt
efterleva det religiösa kärleksbudet draga
honom in i de bedrövligaste och löjligaste
äventyr? Full av förtvivlan vänder han sig
till kyrkan för att få hjälp, fastän han ej
är någon troende. Men han finner ingen tröst,
varken hos den katolske prästen, som påstår
sig kunna utplåna hans samvetsnöd med att
ålägga honom två Pater och ett Ave, eller
hos den protestantiske, som vill låta
psyko-analysera honom. Slutligen träffar han på
en ung präst, som synes honom själv vara
ett helgon, och som ber Salavin att få påtaga
sig penitensen i hans ställe. Men föreställningen
om en sådan satisfactio vicaria kan Salavin
icke uthärda.
I Le club Lyonnais kastas Salavin in i
realiteternas värld, representerad av ett sällskap
kommunistiska samhällsreformatorer. Men
han finner snart, att dessa äro »kalla huvuden,
fullproppade med statistik», som förakta alla
sentimentala ideologier av anno 48. Deras
mål är makten, partiet, och inte folket, deras
medel är våldet. Och ingen av dem aktar på
Salavins försynta fråga: »Jag förstår, å, jag
förstår, att man kan vara missnöjd med
världen, missnöjd med andra. Men är ni aldrig
missnöjda med er själva?» Salavins nya
äventyr slutar snöpligt som alla hans föregående,
och dess enda resultat är, att det till slut
kommer hans gamla mors hjärta att brista.
Men Salavin har ändå icke uppgivit hoppet
om att kunna »förvandla sin själ». Han hoppas
inte längre på att kunna bli ett helgon,
någonting stort eller ovanligt, men han vill
i stället i ödmjukhet ägna sig åt att som en
okänd broder bistå och tjäna sina
medmänniskor. För detta ändamål lämnar han sin
hustru och beger sig ensam ut i vida världen.
I cykelns avslutningsdel Tel qu’en lui-méme
återfinna vi honom, levande under antaget
namn i Tunis, där han utför räddningsbragder
och uppoffrar sig som sjukvårdare för de
infödda. Men även här trasslar han in sig i
ständigt nya härvor och plågas alltjämt av
samma eviga otillfredsställelse med sig själv.
Från den befrias han först, när han får en
revolverkula i kroppen av en arabpojke, som
han har envisats med att behålla som sin
tjänare trots hans dåliga tendenser. Salavins
stackars hustru, som han så helt försummat
under sin ständiga jakt efter fjärranliggande
livsuppgifter, får hämta hem honom i döende
tillstånd.
Trots allt har Duhamel i denne avsigkomne
stackares och outtröttlige självplågares
bekännelser ofta lyckats träffa överraskande
djupa och gripande mänskliga tonfall. Någon
har förvånat sig över att han valt en så
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
