Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åskvädret i Mont-Sébastien. Av Yngve Kernell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yngve K e r n e 11
Dina byxknän äro hela och fina som om
du aldrig hade bedit.
— Men jag har ju min dammtrasa och
hinner inte ofta det där med knäna. Vi
orgeltrampare gör musik, vi tjänar inte det
himmelska som andra, utan med fötterna.
Förresten precis som helgonen här, tillade
den lille mannen och log. Han menade, att
helgonen i Mont-Sébastien fått sina fötter
utnötta av de frommas tårar och kyssar,
och av medlidande med Guds helige
brukade orgeltramparen vissla för dem medan
han dammtorkade: psalmmelodier för
Cecilia, som hade känslosamma ögon —■ men
för Franciscus och Hubertus härmade han
göken och trasten. Och han dammtorkade
kärleksfullt, så att guldet och det röda
icke måtte täckas av mera smuts än vad
som Gudi till ära klädde de heligas utseende.
Av allt sitt hjärta älskade han dessa heliga
sniderier och bilder och kyrkans prydnader
av guld och drivet silver. Även det gjorde
honom misstänkt för att ha begått den
fräcka stölden. Han var dessutom känd
som en lättsinnig man. Det hade hänt att
den eländige mitt under pågående
gudstjänst i Herrans tempel legat bakom orgeln
och sovit, då Guds heliga spelverk icke
behövde luft. Och hur han uppfostrade sin
dotter! Man hade sett henne mata duvorna
med oblaten. Hon ville att de snälla fåglarna
skulle bliva delaktiga av den eviga
saligheten. Och hennes ljuvliga sångröst var en
stöld från Gud! Hon hade fått den, därför
att hennes far hade låtit henne skölja sig i
munnen med slankar av gammalt vigvatten,
ja, t. o. m. gurgla sig med det.
— För detta och för stölden kommer du
att straffas svårt, men låt dig luttras av
motgången. Man måste alltid låta sig
luttras. Misströsta icke. Se på mig. Jag är
tacksam mot Herren, att jag vet om mina
många och stora fel, men det goda, som
finns hos mig, har jag vunnit med Herrens
hjälp. Jag tuggar inte snus en gång, inte
ens av det billiga för en franc per livre.
Jag unnar mig aldrig någon förströelse,
jag gör aldrig någonting, som jag tycker
är roligt, och jag inser, att jag är en syndig,
dålig människa. Det vill jag aldrig glömma.
Så hjälpe mig Gud och helgonen och den
käre, käre påven. Jag är en stackars
skröplig människa. Men tänk dig: inte snus en
gång! Du däremot, som jämför dig med
helgonen, du, som stjäl änglars röst och
delar ut Kristi lekamen till fåglamat, din
goda tid är ute, ty nu kommer du att
drabbas av ditt rättvisa straff. Du darrar, det
röjer dig, sade pedellen, men orgeltramparen
invände sorgset att han darrade endast
emedan solen gått i moln. —- Orgeltrampare
är alltid fattiga, och jag har för tunna
kläder, klagade han. Luften i Mont-Sébastien
kändes honom ofta för tunn och kall.
Byn låg ju också geografiskt ettusen
tvåhundranittio meter över havet —
moraliskt vida högre.
— Och, käre vän, de översta meterna
häruppe i tornet är mycket kalla. Även
om jag haft ett samvete så rent som
Catherines, skulle jag ha darrat denna morgon,
men ge mig hennes varma plagg, och jag
darrar inte. Tro mig, jag har inte begått
stölden, sade orgeltramparen. Men pedellen
bad Gud välsigna honom och lovade
befordra honom till straff.
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
