- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
246

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åskvädret i Mont-Sébastien. Av Yngve Kernell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Yngve K e r n e 11

mig irriterad. Du skall veta, att jag brukar
lägga ned mycken möda på min predikan,
ingen pfast i stiftet använder så många
latinska citat.

-— Med fel uttal, mumlade främlingen.

■—• Alltnog, sade prästen, mitt
lördagsarbete är svårt både för latinet och för
näktergalens sång. Den sjunger nu var
natt, och jag tycker så om fågelsång, att
jag inte kan stänga mitt fönster. När så
du kommer med ditt hårda tal och ditt
plumpa sätt, blir det för mycket. Varför
bråkar du om min hjord? Allmosor ger de
ju i mängd . . .

— För att få igen tusenfalt, mumlade
främlingen.

— Hör nu, avbröt prästen, kom fram till
fönstret och se, d. v. s. du ser just ingenting,
det är för mörkt,men vad du kunde ha sett,
och nu när näktergalen sjunger en dämpad
strof, kan du också höra, hur gökklockorna
slår i de prydliga små husen. De är så
skötsamma mitt folk, sade prästen, och då
mumlade främlingen något om en skatt på
jorden och en i himlen. Men fader Antoine
avbröt honom åter och berättade, att där
närmast bodde orgeltramparen med sin
dotter Irene.

— När han vet, att jag har tid — märk
väl endast då — brukar han komma hit
och prata. Vi lyssnar till näktergalen, och
så snusar vi. Nu tänker väl du, som tycks
ha en viss bildning, att snusandet
fördömdes av Urban den sjunde och Innocentius
den tolfte, men du får inte glömma, att
det rekommenderades av Benedictus den
trettonde, och förutom orgeltramparen och
jag är det nästan ingen här som snusar.
Bredvid orgeltramparen där till höger
bor pedellen, vår präktige Olivier. Skymtar
du någonting vitt därborta i mörkret, så
är det hans och hans hustrus tvätt, som
hänger på tork. Jag vet gudskelov inte
mycket om damunderkläder, och jag vet
inte, vad du främling kan ha för erfarenhet,
men de där är i alla fall tjockare och präk-

tigare än några, som jag sett hänga på
tork. Inget bjäfs eller några spetsar. Bara
en hålsöm eller en liten langett, och inga
brokiga kulörer, som de lär ha i Paris.
Och ännu flärdfriare underkläder i ännu
allvarligare färger kunde du fått se, om
Catherine hängt ut sin tvätt, men det gör
hon inte, ty hon är rädd att väcka syndiga
tankar hos den manliga ungdomen. Så
förtänksamma äro de allesammans. Och
om ett dödsfall inträffar i Mont-Sébastien,
behöver man inte knäppa den dödes händer,
de är redan knäppta — ofta med alla tio
fingrarna, sade prästen, men då började
främlingen tala på allvar. Hans stämma blev
dov och mäktig. Hans ögon sköto blixtar
— eller var det reflexer från ljuslågan.

— Sannerligen, här finns färre trogna
än i Sodom och vid Golgata kors. Man
tillber i Mont-Sébastien en grym och
småsint Gud, som man skapat om efter sitt
eget beläte. Ingen älskar Kristus och
hans lära. Av sådant blir det åska och
kanske mirakel. Herren vill lämna ut byn till
ödeläggelse.

— Främling, vem är du då, sade prästen.
Jag tycker mig känna igen dina sträva
och hårda drag. Du ser ut att en gång ha
varit himmelskt skön. Säg, varför är ditt
skinn så fullt av sprickor? Har du torr hy?
Varför har du alla dessa stygga sår, och
varför talar du så mycket om mirakel?
Ar du den heliga jungfruns son, så hav
misskund, att jag inte faller på knä, innan
jag fått klart besked, ty . . . Du känner väl
till min svåra gikt?

— Ja, stå på dina ben, sade främlingen,
den du syftar på står lika högt över mig
som månen över jorden. Mina sår fick jag
för många år sedan, tack vare en olycka
eller ett straff om du så vill, och såren är
läkta. Jag har en gång gjort människorna
förvånade med mitt läkkött. Men nu skall
jag inte längre stå här och prata.

— Nej, det är sent, käre främling, du
kan ju komma åter en annan kväll, när

246

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free