Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åskvädret i Mont-Sébastien. Av Yngve Kernell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yngve K e r n ell
bära helighetens säkra prägel. Det var ett
mirakel för en soldat, och det lät en
gammal man få lyssna på fågelsång och
vandra i daggvått gräs.
På lördagskvällen hade han löst upp sina
rep, dragit pilarna ur sin kropp och lagt
dem på altaret, i ordning efter deras storlek
och olika grad av förgyllning, precis som
de blivit funna, när försvinnandet
upptäcktes. Så hade han tagit på sig en hatt
och en gammal kappa, som han funnit i
sakristian, och gått ut i den stilla vårkvällen
för att göra under.
Nu hade han kommit tillbaka, uppfriskad
av sin utflykt, sökt rätt på pilarna, städat
på altaret med sina trähänder och ställt
sig på sin vanliga plats invid Kristi kors.
Hans själ hade återvänt till de saligas
boningar, och hans gamla träbild var fuktig
om benen — lika högt upp som gräset på
ängarna vuxit långt, så han måste varit
på promenad, sade prästen.
Men folket i Mont-Sébastien trodde icke
på mirakel den gången. När åskan tagit
slut, rusade de tillbaka till kyrkan och
trängde sig tillsammans i bön nedanför
altaret. Där lågo Olivier, Foucault och
Catherine. Hon hade alla knappar knäppta,
ty miraklet hade upphört att verka. De
fromma hade återfått sin vanliga tro och
Catherine sitt rena hjärta.
— Här har begåtts ett beklagligt
misstag, medgåvo de men sköto helt skulden
på åskan, som med sitt buller och sina
blixtar något omtöcknat deras hjärnor och
omgivit fader Antoine med vansinnets mörka
natt.
— Man blir så konstig i huvudet, när
åskan går här uppe, och det kan inte bara
vara inbillning, för jag har aldrig haft en
sådan huvudvärk som denna morgon,
sade Catherine.
— Ja, det har varit ett särdeles
åskväder, men nu är det som förut, sade
Olivier. De prisade och lovade Gud för att
solen åter börjat skina och läto orgel-
tramparen behålla sin plats. — Vi låter
allt vara som förut, sade de och kommo
överens om, att det säkert var den
underlige främlingen som begått stölden. — Men
naturligtvis var han en vanlig människa,
försäkrade de, och han satte helt visst
tillbaka bilden, när han blev skrämd av den
förfärliga åskan. Förresten minns vi
ingenting — för åskans skull, sade de fromma.
Men hotellvärden berättar, att för sin
salighets skull hade de från söndag middag
till måndag morgon förtärt hundrafemtio
liter av sådana drycker, som förslöa
minnet.
— Vi tacka Gud, att vi fått känna, hur
illa vi trivdes med laster och utsvävningar.
Synden, som annars är människan till så
mycken glädje, blev för oss till ett tåligt
buret lidande, och Gud, den allseende, har
säkert märkt, att vi icke ändrade vårt
sinnelag. Vi voro alltjämt sansade och
skötsamma. — Vi voro ungefär som förut,
sade pedellen, och han föreslog, att de skulle
göra någonting till åminnelse av det nya,
innerliga förbund de nu ville sluta med
himmelen. De beslöto att åt Kristus på
altaret giva nytt rött blod i alla sår och tre
silverspikar, en med en krysolit, en med en
opal och en med en karneol. — Detta vill
vi ge honom av tacksamhet, ty
förunderlig är Herrens nåd mot Mont-Sébastien,
sade folket.
— Mer förunderlig än de tror, säger
fader Antoine och ler melankoliskt, när
hans gamla by dyker upp ur hans minnes
dunkla djup. Hans själ befinner sig nu på
ännu större höjd än Mont-Sébastien och
hans kropp befinner sig för livstid i Avignon,
där fler andans män än han har suttit
fångna.
Han lider icke. Dagen lång lyssnar han
till trädgårdssångaren och om kvällen
till näktergalen, och hans distraktion
kommer aldrig att upphöra, ty värre än allt
grubbel över transubstantiationsläran
bekom honom miraklet i Mont-Sébastien.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
