Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Kraus. Av Charlotte Classen. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Kr au s
upphovsman med rätta inte se mindre
uppskattade än hans egen produktion.
Man har jämfört Kraus med Aristophanes
och Juvenalis, med Swift och Voltaire, med
Cervantes och Lessing, med Lichtenberg och
Nietzsche (vilken senare han dock helt
ogillade) -— man har jämfört honom med nästan
alla suveräna bespottare och stora polemiker,
men dessa paralleller bli på sin höjd träffande
blott i fråga om enstaka drag. Hans ordkonst,
hans dialektik stå utanför varje möjlighet
till jämförelse. Snarare kan man finna sådana
i den bildande konsten, då man tänker på
geniala skildrare av sin tids seder, på
Daumi-er, Goya, Hogarth, vilka för oss nu framför
allt synas stora som konstnärer. Också för
dem äro kvickhet och patos inga tekniska
effekter, utan de för dem egna
uttrycksformerna för deras världsåskådning.
Idéhistoriskt har Kraus’ verk en oerhörd
och högst aktuell betydelse för hela den
västerländska kulturen; det gäller den naturliga
individen som ängslas med djupt bekymmer
för vara eller icke-vara, för sin
andligt-mänsk-liga tillvaros fortbestånd, den minoritet alltså,
på vars stärkande och befästande Europas
framtid beror. Ty detta Europa, som på
bekostnad av sin skapande kraft har utrustat
sin tillvaro med all teknisk komfort,
fram-bragte i satirikern Karl Kraus än en gång en
stor representant för den västerländska
humanismen, det måste bestämma sig för eller
mot honom, och därmed för eller mot sig
själv. Kraus visste att nutidens egentliga kris
består i avfallet från ursprunget, från det
transscendenta, i den begränsade
inriktningen på ett timligt, mekaniserat, blott
för-nuftsmässigt och därför förnuftslöst tänkande,
så som det exempelvis träder i dagen i
psykoanalysens världsbild eller den materialistiska
historieuppfattningen, och inte minst i den
numera på många håll favoriserade rasteorin
och »myten om blod och jord». I Kraus’
tänkande och diktande uppenbarar sig, bortom
alla »riktningar» och system, en människas
hela varelse, en människa, som inte deltagit
i avfallet från det väsentliga och inte böjt knä
för den moderne Baal.
»Nicht die erste, sondern die letzte Wirkung
der Kunst ist Menschlichkeit», skrev Kraus
en gång beträffande Goethe. »Sterne gibt es,
die nicht gesehen werden, solange sie sind.
Ihr Licht hat einen weiten Weg, und längst
erloschen leuchten sie der Erde. . . Der
Kiinstler steht ohne Anteil am Kampf, er
ist kein Mitgeher. Aber seine Sache ist es
nicht, mit der Gegenwart zu gehen, da es
doch Sache der Zukunft ist, mit ihm zu
gehen.» Ord för ord har Kraus här tecknat det
väsentliga i sin egen sändning. Att hans tid
inte var i stånd att förstå den, är lika
naturligt som det är säkert, att eftervärlden skall
häpna däröver, och att de få som i dag
förnimma den religiösa kraften i denna sändning
en gång skola bli många. Man skall ur Kraus’
språkdoktrin härleda en sedelära, inför vars
strålande klarhet det skall falla som fjäll
från mänsklighetens ögon. Ty den går
egentligast sett blott tillbaka till den tvåtusen år
gamla sats som inleder Johannesevangeliet:
I begynnelsen var ordet. . ., vilken av Karl
Kraus fattats i hela sitt djup. Hans etik,
som bygger upp sig på detta Logos, är inte
spekulativt och spetsfundigt utfunderad, utan
upplevd och genomlevd i en tillvaro av
renhet och kamp. En av dem som känt honom
bäst1 har kallat Kraus en språkmystiker; det
har också sagts att den som lärt känna hans
böcker har genomgått en kurs i moralfilologi2.
De båda tolkningarna utesluta inte varandra,
de nalkas blott från två helt olika
ståndpunkter det problem som av hans samtida
nödvändigtvis alltid endast kan ses subjektivt.
Senare släkten skola i detta hänseende ha
det lättare, därför att ett längre avstånd skall
möjliggöra ett enhetligare bedömande för
dem. Men där det ännu finns förståelse för
verklig storhet, där skall man i vördnad böja
sig inför den mans gärning, som i mörka
tider ingen annan makt följde än andens
och mänsklighetens suveränitet och som var
en vårdare och förkovrare av de ovägbara
skatter, vilka i sanning äro det enda, som
gör det värt att vara till som människa.
1 Leopold Liegler: Karl Kraus und sein Werk.
Wien 1920. Verlag R. Lanyi.
— In memoriam Karl Kraus. Wien 1036. Verlag
R. Lanyi.
2 Karel Capek i Stimmen zu Karl Kraus’ 60.
Geburtstag.
De icke översatta citaten ha enligt författarinnans uttalade önskan bibehållits på tyska.
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
