Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett uppvaknande. Av Gerd Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerd B æ c k ström
hans alster en säregen drömlik kvalitet. Det
mest iögonfallande inflytandet från
surrealisterna torde man finna i hans år 1931
fullbordade film »Le Sang d’un Poéte», där faktiskt
vissa uppställningar kunna påminna om
Picassos senaste utvecklingsfas. Cocteau har
ju alltid ägnat spanjoren en djup och ohöljd
beundran:
J’ai peine å soutenir le poids d’or des musées,
Cet immense vaisseau.
Combien me parle plus que leurs bouches usées
L’æuvre de Picasso.
Givetvis är »dormantdeboutismen» såsom
arbetsmetod bäst lämpad för lyriken vars
område är det halvsagda och outsagda.
Balanserande på den knivskarpa gräns som
skiljer dröm och verklighet åt -— »entre chien et
loup» — har Cocteau upptäckt världar som
före honom voro outforskade. Hans vers kan
uppdelas i olika klasser: där finns den
orimmade, banalt surrealistiska med korta rader,
ytterligt olik hans lyriska prosa; den
klassiska som bär mer eller mindre tydliga
spår av Racine, Musset, Baudelaire och
Rimbaud; samt slutligen den rena,
coc-teauska, fri från främmande inflytande och
likaledes i bunden form. Mångsidighet och
djupsinne kunna stundom ersättas med
tillräckligt effektiv ensidighet och borrar man
länge på samma ställe kan man stöta på
sällsamma vattendrag. Cocteaus metod att
påverka sina läsare är att maniskt och
melodiskt upprepa vissa ord och fraser som
mycket snart få en hemlighetsfull klang — hans
lyrik har sina ledmotiv som knappast någon
annan. Dunkla standarduttryck bidraga till
bildandet av hans specifika mytologi; han
älskar ord såsom »debout», »sombrer»,
»matelot», »ardoise», »guérite», »acrobate»
m. fl. Magiska fraser äro t. ex. »je suis plus
léger que le liége», »voler en songe», »coup
de poing de marbre». Ytterligare
karakteristisk rekvisita är siffran 8, statyer med svarta
handskar och olika sorters kortspel och
korttermer. Ett par exempel:
Le jeu d’hombre est un mystére,
il se joue entre dormeurs
n’ayant pas les pieds par terre.
Et qui triche ä 1’hombre meurt.
Och ur »Myosotis»:
Qu’il entre, Marie, et qu’il parte
jouer ailleurs son seul atout:
Il a mis du bleu sur les cartes
et son col de l’encre partout.
Släkt med den trumfen är det mystiska
hjärteresset som dödar hjälten i Le Sang d’un
Poéte, där också episoden om Snöbollskriget
spelar lika stor roll som i otaliga poem. Det
går igen även i romanen »Les Enfants
Ter-ribles», ett undantag i Cocteaus prosa och
ett lyckokast. Den är skriven med en
egendomligt flytande stil, vars slagkraft är lika
stark på den första sidan som på den sista,
och emanerar en subtil doft av eter.
Den berömmelse som på ett alltför tidigt
stadium kom Jean Cocteau till del har icke
utövat något välgörande inflytande på hans
konst. Det är visserligen beundransvärt att
vara känd som rätt och slätt »Jean» i ett
land, där detta namn bäres av snart sagt
var berömd person och av vart tredje geni,
men det har också förlänat honom ett mycket
tvetydigt drag av hela Paris’ lilla mascot.
Resultatet har heller icke uteblivit: en viss
slapphet och bristande självkritik prägla hans
senaste arbeten. Splittring är ofta följden av
en alltför mångsidig begåvning — man brukar
säga om t. ex. Noel Coward, att det enda
han inte kan, är att gå på lina, och det
samma gäller i någon mån Cocteau. Hans
förmåga att ungefär lika väl uttrycka sig genom
vers, prosa, dramatik, film och teckningar
är lätt betänklig — den nödvändiga
koncentrationen på en enda konstart har uteblivit.
Med åren har också denna brist hos Cocteau
framträtt allt tydligare och det i
samband med ett nytt, än mer oroväckande
fenomen.
Väcker man en somnambulist som
balanserar på en takkant, ramlar han antingen ned
och bryter halsen av sig eller lägger sig ned
och kryper på alla fyra. I varje fall är hans
säkerhet borta. Den sömngångarcharm som
skilde Cocteau från hans kolleger är
försvunnen i Les Chevaliers de la Table Ronde.
Och vad som återstår är knappast
intelligentare än det mesta som skrivs. Man märker
nu, att en del av de fraser som förut förefallit
dunkelt meningsfulla, endast voro resultatet
av ett grumligt tänkande. I och med sitt
uppvaknande har Cocteau förlorat sin intuition
och ser sig hänvisad till de gängse fem sinnena.
Det är inte lätt att gå på marken, då man så
länge gått i sömnen och framtiden får utvisa
om han kan klara sig i den litterära
konkurrensen med det svåra handicap som förlusten
av det sjätte sinnet innebär.
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
