Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Crops Diplomatique i Stockholm för femtio år sedan. Av Carl Fleetwood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C ar l F l e etw o o d
bland sin mans kolleger och deras fruar icke
mera omtyckt än inom Stockholms societet. —
Haxthausen, legationssekreteraren, är en
gammal man, dömd att sitta kvar på sin
nuvarande plats, tills timman slår antingen
för hans död eller för omöjligheten att längre
behålla honom. Hans hustru, som ju tillhör
min släkt, spelade på sin tid som hovfröken
en rol, icke alltid av det gladaste slaget, under
Carl XV:s tid. Som diplomatfru försökte hon
på sin tid också att bliva någonting, men som
både hon och hennes man voro betydligt äldre
än hr och fru Bille och ställningen, som
redan därigenom var oangenäm gjordes dem
ännu oangenämare av Billes, uppgav hon
snart försöket och har numera alldeles dragit
sig ur världen.
Attachéer hava varit Castenskjold och
Oxholm. Den förre talade jag om i mina
danska anteckningar — den senare, en av
mina marskalkar, en genombeskedlig och snäll
människa, har blott det felet att vara ett gott
tiotal år yngre, än dopattesten utvisar. I
Stockholm har han skaffat sig anseendet att
vara icke så litet löjlig, och det kan ju heller
icke förnekas, att han på sätt och vis också
är det. När man saknar begåvning och ändå
vill vara rolig, blir man det endast genom att
göra sig till föremål för drift, och Oxholm är
gunå’s så visst en levande illustration till
satsens riktighet.
Frankrike har under dessa år haft icke
mindre än tre ministrar. Först M. Patenötre,
därnäst greve d’Aunay och nu M. Barrére.
Den förste såg mycket bra ut — och vad än
Dagens Nyheter och kolleger påstodo — icke
så litet vulgär. Han sades på sin tid vara en
man, som skulle gå långt, och han blev från
Stockholm förflyttad till Kina under
Tonkin-expeditionens svåraste tid. Hur han löst sin
uppgift är mer än jag vet, endast att han icke
längre innehar platsen. Patenötre var eller
trodde sig vara stor fruntimmerskarl. Hade
för mycken begåvning för att någonsin falla
in i rollens fadda och löjliga delar — jag tror
tvärtom, att han gick tämligen rakt på sak.
En svaghet för les dames de 1’aristocratie
utmärkte honom som nästan alla de nya
tingens män, och i vilken salong man än mötte
honom, hade han gärna en grevinna eller
friherrinna under armen. I ett ovanligt
regelbundet ansikte hade han ett par stora
intelligenta ögon, vilka, jag förstår det, kunde
göra ett visst intryck på fruntimmer, helst på
svenskor, vilka hava märkvärdigt svårt att
se det vulgära hos utlänningar. Hans
företrädare markis de Tamisier, vars markisat
åtminstone icke var ärft efter de vanliga
reglerna, påstods hava stått på mycket
vänlig fot med en viss grevinna, men jag är så
gott som säker, att Patenötre icke blev
ackrediterad där. Den enda dam, hos vilken
han verkligen tyckes hava spelat en Don
Juansroll, var icke svenska.
Greve d’Aunay, som var franske ministern
nr 2, hade för sin lycka att tacka M.
C-hallemel-Lacour. d’Aunay hade givit sig med hull och
hår åt opportunisterna, och det var
tragikomiskt att se hans förskräckelse när Ferrys
kabinett gick över bord. Som alla franska
ministrar, Patenötre före och Barrére efteråt,
försökte han på alla möjliga vis insinuera sig i
den kungliga nåden, och som kungen är svag
för att man gör honom sin kur, har det också
lyckats dem alla tre att ställa sig ganska
väl med honom. — d’Aunay hörde till den
sortens, efter min mening tämligen
obehagliga, fransmän, vilka lida av anglomani,
och som fransmän i allmänhet, när de
efterapa grannarna vid Kanalen, lyckades han
aldrig driva likheten längre än till
tjänstefolket. Var för resten en herre, som hade lika
överdrivet stora anspråk på andras
hövlighet mot honom som små på sin egen. Madame
d’Aunay var vacker d. v. s. tämligen ung,
något för fet, briljant hy — ett utseende mitt
emellan en dam av värld och en vacker
bondpiga. Hon är dotter till en general
Berdran, en amerikansk general, som slagit
upp sina tält i alla större huvudstäder, och
som sysselsätter sig med att åt främmande
regeringar hembjuda militära uppfinningar,
som vanligen ingen köper. Tack vare
grevinnan d’Aunays »vänskap» för en av kabinettets
medlemmar, blevo hennes mans
tjänsteförbindelser med detta så angenäma som
möjligt. Den enas älskvärdhet överskylde den
andras obehagligheter. — Barrére lär hava
debuterat som kommunard — rymt till
London och där gjort polisspiontjänst —
ställt sig in hos Gambetta, som gjorde honom
till medlem av Donaukommissionen. Med
den stora förmåga, han otvivelaktigt besitter,
utmärkte han sig — flyttades till Cairo, där
han också utmärkte sig. Kom så hit för att
vänta på en ambassadörsplats, som han
kan-h inda får och kanhända icke. Barrére hör till
de personer, hos vilka man vid första
påseendet ser, att de äro något mer än andra, vilket
långt ifrån alltid är detsamma som ett be-
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
