Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Målaren Sven Erixson. Av J. Hodin. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. H o din
ungdom både målat och tecknat mycket. I
Bayerska nationalmuseet kopierade han
åter glasmålningar, äldre textilier och dylikt
och fördjupade sina tidigare kunskaper.
Åter upplevde han den starka
innerligheten och övertygelsekraften i denna konst,
emot vilka ingen art av rutin kunde gå
upp. Särskilt var det det gamla
bondemåleriet som här fängslade hans
uppmärksamhet. Också på senare resor har Sven
Erixson åter och åter måst känna sig
övertygad om hur djupt denna
konstuppfatt-ning var förankrad i honom. Han uttryckte
det själv så, att han inte kunde lära något
av Michelangelo, men att så mången okänd
mästare till de ofta små sidobilderna på
altaren — på vilka bibliska scener äro
skildrade, medan altarets huvudbilder drogo
uppmärksamheten till sig med Kristus- och
Madonnaframställningar — från trettonde
till sjuttonde århundradena i Italien och
Tyskland lärde honom mera än
högrenässansens mästare. I samma riktning gå hans
uttalanden, då han betecknade les fauves’
och kubisternas konst såsom alltför
främmande för honom, med alltför litet av inre
upplevelse och såsom uppdriven för en
liten klick konnässörer, surrealismen såsom
en »omänsklig» konst.
Åren 1922—23 finna vi Erixson som
lärjunge till professor Hjortzberg i
Konstakademiens dekorativa klass. Då han 1924
fick ett litet stipendium från
Slöjdföreningen, reste han till Frankrike och Italien,
besökte Paris, Neapel, Rom, Florens,
Assisi, Venedig och Pesaro (söder om
Rimini). Under denna resa började han först
på allvar att måla. Nu uppstodo de första
egna kompositionerna, vilka han sedan
tillsammans med andra målare i gruppen
»Fri konst» utställde i Göteborg. Denna
utställning var en katastrof. Ingenting
såldes, de unga konstnärerna fingo några
förmaningar av pressen, men Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning, på vars
kritik man ställt förhoppningar, skrev inte
en enda rad. Och det var väl. Sven Erixson
fortsatte sitt arbete i dekorationsfirman,
men målade på kvällarna, på söndagar
och på alla lediga stunder för egen del. I
januari 1926 reste han på sina sparade
pengar till Paris och Nizza och utställde
i maj samma år med gruppen »9 unga»
sina arbeten i Liljevalchs konsthall. Ej
heller denna utställning ändrade mycket i
hans belägenhet. Men redan två år efter hans
debut blev kritiken uppmärksam på
honom. Han fortsatte intensivt sitt arbete
och reste åter med hjälp av ett litet
stipendium från Slöjdföreningen på hösten
1927 till Spanien. Därifrån återkom han
med många oljemålningar och utställde
dessa på hösten 1928 tillsammans med
Boéthius och skulptören Alef i
Svensk-Franska Konstgalleriet, med vars
direktion han också trädde i fast förbindelse.
Denna utställning blev hans egentliga
genombrott. Kritiken berömde särskilt
lys-kraften i hans färger, hans lidelsefulla
temperament och intensiteten i hans
uppfattning, som gjorde poesi även av det
alldagligaste motiv. Han firades som ett slags
kraftgeni med den tydliga hänvisningen
att han inte vore någon teoretiker och
programmatiker. Det var den omedelbara
naturkänslan som här vann sitt erkännande.
För alla var det uppenbart att det här
växte fram en diktare och drömmare av
den mest subjektiva art, som ägde
förmågan att bringa sin egen generations
livskänsla till uttryck. Ofta visionär och
grotesk vad den mänskliga gestalten
beträffade, romantisk och dramatiserande,
vulkanisk och feberhet i landskapet. Här
överraskade den säkra godtyckligheten i
uppfattningen, som barnteckningar ofta
på ett förvånande sätt förråda, där greps
besökaren av ett starkt känt och helt och
hållet oprogrammatiskt socialt patos.
År 1929 tilldelades Sven Erixson Esther
Lindahl-stipendiet. Han behöll det i två
år, reste i Spanien, Frankrike, Jugoslavien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
