Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
hålla sin ställning som det stockholmska
musiklivets medelpunkt i vad det gäller
offentligt, inför synligt publikum bedriven
konsertverksamhet. Under det gångna
verksamhetsåret har programvalet kanske visat
en mer s. k. konservativ uppsyn än under
de år Gunnar Jeanson, den numera
bortgångne direktören, med ännu obruten hälsa
var i tillfälle att helt sätta sin vilja igenom.
Antalet nyheter har varit något mindre än de
närmast föregående åren. Något riktigt
modernistiskt chockerande har inte
förekommit. Den under senare år alltmer
sparsamma förekomsten av det senare momentet
sammanhänger säkerligen också med att vissa
internationellt musikaliska företeelser sett
sin bästa dagar tillsammans med de klickar
eller sekter där de företrädesvis blomstrat.
Överraskade inte nu Gösta Nystroem med
en inte alls »nyextremt» hållen »Teatersvit
n:r 4», scenmusik till »Köpmannen i Venedig».
Enligt programnotisen gingo en del av motiven
och melodierna tillbaka till 1600-talets musik.
Men stilen var fri från nyklassisk torrhet. Den
klingade friskt, med ett folkmusikaliskt inslag
som med sina kyrkotonala vändningar osökt
fogade sig in i pastischen. Av de fyra satserna
hade den som betitlats »Nocturne
(Fresco-baldiana)» och förmodligen komponerats för
den musikmättade dialogen »En sådan natt»,
inte bara taktarten (3/2), utan också den
förklassiska stämningskaraktären gemensam med
sarabanden i Rosenbergs »Marionetter». I det
numret hade operans kompositör funnit en
mer pregnant melodik än den som utmärkte
.Nystroems »Nocturne». Mer otvunget var i
stället det instrumentala skämtlynne som
t. ex. slog sig lös i den i Teatersviten ingående
»Burlesken», vars av fagotten intonerade
huvudtema förnöjde med
bocksprångslik-nande intervallföljder.
Kakofont något olustväckande, såsom i en
här för fem år sedan omnämnd pianotrio, var
inte heller längre Dag Wirén i sin fyrsatsiga
Serenad för stråkorkester. Den i likhet med
Nystroem delvis i Paris utbildade, men därav
mer präglade yngre komponisten bjöd här
kvick, klar, formellt koncis musik, vars
tidigare internationella framgång i radio är
välförklarlig. Något av både Carl Nielsens
och Ravels ande tycktes ibland sväva över
detta endast sparsamt kromatiska, fast
konturerade tonspråk. Det för Wirén numera
utmärkande synes vara en ovanlig förening av
finess, lätthet och godmodig humor, vilken
senare egenskap ganska oemotståndligt
demonstrerades t. ex. i Marcia-finalens
vakt-paradsaktigt känsliga trio. Ja, det var en
riktig serenad för stråkmusikanter, som
underhöllo sig själva och åhörarna med
animerat konverserande stämföring. Adolf
Wik-lund, den som komponist själv
humorbegå-vade, förmedlade en, man kan här säga,
kongenial tolkning av verket; ehuru ej längre
ordinarie andra dirigent, har han alltjämt lett
flera konserter.
Gunnar de Frumeries nya komposition,
vars titel, Partita för stråkorkester, antydde
fortsatt vandring på nyklassisk stråt, var jag
ej i tillfälle att höra. Men hans
återfram-förda pianokonsert, kallad Variationer och
fuga, hävdade sig som ett starkt verk, hans
hittills väl bästa i större form, där den som
pianist själv framstående tonsättaren
musicerar både spontant och effektfullt, Som
solist hade han nu efterträtts av Olof
Wi-bergh, på vilken de nyss använda båda
ad-verben också kunde tillämpas. I stället fick
Frumerie vid en annan konsert spela Mozart.
»Helt obundet av klassiska schema ta»–
det var, liksom för den i fjol omnämnda
pianokonserten, Erland von Kochs i
programnotisen givna paroll för hans nya verk,
en violinkonsert. Schematiskt eller inte
schematiskt, äger den unge tonsättarens
uttryckssätt ännu främst formella förtjänster, ett
onekligt orkestralt handlag och en viss
konsekvens och översiktlighet i motivmaterialets
behandling, som i alla fall innebär
anslutning till en sorts sonatform. Mindre märkligt
tedde sig det tonande innehållet, om därav
begärdes personligt snitt hos motiven samt
uttrycksvärden frigjorda under
motivutspin-nandet. Ett visst blont och svalt behag erhöll
dock det första allegrot genom det kantabla
tema som soloviolinen med lycklig
kontrastverkan introducerar efter tuttits mer energiska
inledningsmotiv. I finalen tog komponisten
sin tillflykt till folklåtar, bl. a. en
spelmanspolska från Dalarna, som i och för sig klingade
präktigt ålderdomlig, men vars inarbetning i
den solistiskt symfoniska formen vållat
svårighet. Solisten, Sven Karpe, försummade
inte att med sin vackra ton och virtuositet
ställa verket i så fördelaktig dager som
möj-ligt.
Litet njuggt har nog kritiken, särskilt den
doktrinärt framstegsvänliga, tidigare skänkt
erkännande åt Yngve Sköld. Men de
»internationella» framstegen ha, som inledningsvis
438
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
