Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke FL olm ér
kanske i sådana ting som »Egyptiska
kupolhus» (i Nationalmusei ägo), där enkla
summariska grundformer inklätts i en mystiskt
förandligad färgdräkt med en obeskrivlig
blågrå ton som slöja över tingen. Där står
verkets harmoni i kontrast mot orosanden,
som skapade verket, en stillhet och tidlöshet
ställd mot den hetsiga rytmen i en
revolutionärt splittrad livsföring. Då är det också
naturligt, att man hos Aguéli finner två så
motsatta tendenser som monumentalitet och
skissaktig, en smula »lös» form förenade i en
stil, som är svår att med ord beskriva. Den
är emellertid väsentlig för hans konst med
dess kubiska fasthet och samtidigt lätta,
mjuka nyansering. Hur knallhårda verka icke
de programmässigt gjorda kubistiska
experimenten bredvid Aguélis verk!
Slumpen har gjort, att man samtidigt med
Aguéliutställningen i Nationalmuseum haft
tillfälle att i Konstnärshuset studera hur
gammal helig mark behandlas i måleri. Där
utställde Arye Leo Peysack, en judisk
målare, som på 1920-talet återvänt från
Europa till fädernas land, en samling
inspirerade bilder från trakten av Jaffa och
Tel-Aviv. Glädjen inför yppigt rödglödande
apelsinodlingar, de zionistiska pionjärernas
arbete med jorden, entusiasmen för ett
återuppbyggt Palestina blev den främsta
inspirationskällan för den hemvändande. Äkthet i
uttrycket, som fanns i flera, visionärt
uppfattade landskap och figurscener, och en
målmedveten vilja imponerade starkt i Peysacks
måleri. Föreningen av konstnärlig syn. och
spekulativ politik kunde kanske leda tanken
till Aguélis patos, idealisten och
propagandisten. Men rent konstnärligt höll Aguéli
sin kurs ren, hans konstnärliga ambition stod
skyhögt över den något programmatiska
stiliseringslusta, som ibland kommer fram i
Peysacks måleri. Bäst är denne, då han
fångad av landets skönhet hyllar den röda,
soldruckna marken utan alltför understruken
agitatorisk avsikt.
Över huvud har våren bjudit på många
utländska utställningsevenemang. Efter den
polska utställningen kom en stor utställning
av Brittisk konst i Liljevalchs konsthall med
såväl måleri som konsthantverk. Speciellt
gjorde den förnämliga engelska bokkonsten
ett som vanligt starkt intryck. Det engelska
måleriet står svensken mera främmande inför,
kanske mest beroende på att vi ha en så
övervägande fransk orientering i vår egen
konstkurs. Expositionen bjöd emellertid på många
sanna och fina skildringar av engelskt liv
och engelska gestalter — porträttörer som
Augustus John och William Orpen besitta
ju en särskild dignitet. Av andra utlänningar
må särskilt nämnas den franskt skolade
estländaren Adamson-Eric, som utställde i
Konstnärshuset. Hans mjuka, skimrande
måleri har för inte så länge sedan (i denna
årgångs fjärde häfte) presenterats för Ord och
Bilds läsare.
Före Adamson-Eric utställde i
Konstnärshuset den starkt personlige Gunnar Löberg
och debutanten Gustav Edwall, den siste
valörmålare i tunn, beslöjad stil, en ännu
knappast mogen artist. Ungefär samtidigt
med Löberg i Konstnärshuset utställde fru
Beda Löberg i Modern konst i hemmiljö.
Ännu torde dock maken, den envise
till-lämparen av E. Zierers »kvalitativt organiska
värdeåskådning», vara den avgjort
intressantaste av dessa två. I sina stilleben, t. ex.
»Tändsticksaskar II» kan Gunnar Löberg få
in en viss intensitet.
Bokkonstnären, materialexperten och
målaren Akke Kumlien har nyligen i
sistnämnda egenskap utställt i Modern konst i
hemmiljö; som alltid visade han prov på sitt
metodiskt utvecklade sinne för nyanser, vad
saken än gäller. En utsökt finess i
färgbehandlingen efter franska läromästare präglar
hans verk. Men med hela hans läggning och
ödmjuka respekt för traditionen följer också
ett drag av efterklang och sprött eko.
De primära värdena i fransk konst belysas i
en utmärkt försommarutställning i
Svensk-Franska konstgalleriet, »Franskt och svenskt»,
med bl. a. verk av Corot, Courbet, Cezanne
och van Gogh. Några goda ting av svenska
modernister utställas samtidigt. Några av
dessa senare återkomma på
separatutställningar i samma lokal i höst, då vi hoppas
få tillfälle att närmare belysa svenskarnas
nya lärdomar i »det milda Frankrike».
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
