Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - J. C. Linnerhielms naturskildring och dess förutsättningar. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. C. Linnerhielms naturskildring
Vid Carlbergs-Bommen. Akvarell.
Det kan diskuteras, om Linnerhielm i
passager som denna bör karakteriseras som
romantiker. På sätt och vis är han det. Han
har kommit längre än i akvarellerna;
betecknande nog klagar han också vid de stora
vattenfallen över att han inte kan i bild
återge det framrusande vattnets kraft och
snabbhet. Men å andra sidan var han i
grunden rokokomänniska, och i enlighet
med arten av sin sensibilitet sammanför han
upplevelsen av det sublima med
upplevelsen av det behagliga och ljuva i en högre
komplikation. När Ronnebyån kommer i
sikte blir hans förtjusta intryck detta:
Då förente sig på en gång det ljufva och täcka
med det majestätligt stora och förfärliga. Till
vänster den klara åen, som sakta framskred
imellan gräsbeväxta stränder, skyggade af höga
Alar–-. Till höger tvärskurna majestätligt
rysliga berg, ur hvilkas refvor Ekar eller andra
Löfträd kastade sina vidt omfamnande grenar
öfver vägen: somligstädes bergen sönderbrustna
; klippor, klara bevis af Naturens kraft.
Ett riktigt oreserverat anammande av
den vilda och öde naturen är Linnerhielm
inte benägen till förrän i sin tredje och sista
samling resebrev, som tillkom 1807 (ej 1806
som Schiller uppger). Då hade nya
resenärer som Skjöldebrand och Schmidt
befarit och beprisat Nordsverige, och
Linnerhielms intresse tycks, såsom Hildén
betonat, genom deras arbeten ha riktats på
en mera nordlig och karg natur än den han
tidigare favoriserat. På sin sista resa for
han så långt upp som till Älvdalen, och
blev verkligt betagen. Det var i juni månad,
och han fascinerades av det lena
sommarljuset över detta mörka och raggiga
skogslandskap. Han njöt, skriver han, »ensligt
men fullt, af Naturens fägring, liksom
ensam med henne firande en dess skönaste
sommardag». Här har behovet av ett
mänskligt inslag i landskapet släppt. I sin
sista resa står Linnerhielm verkligen på
tröskeln till romantiken.
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
