Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Skånska ballader. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skånska ballader
Av K ar l Ragnar Gier o w
’KÅNSKA kallas följande tre ballader
på ganska tvivelaktiga grunder. Åtminstone
enligt översättarens mening talar en viss
sannolikhet för deras skånska härstamning,
men bevis finnas icke. Deras originalspråk
är givetvis danskan, och det behöver inte
framhållas, att inte ens den blygsammaste
teoretiska möjlighet föreligger att ur
varianter och parallellställen avlyssna någon
dialektal brytning, som skulle tjäna som
belägg och dopattest, även om skånskt
talspråk på den tiden kan ha avvikit från
en mer eller mindre stabiliserad riksdanska
lika starkt som det nu avviker från svenskan.
På den tiden är i detta fall ett
vittomfattande begrepp; mellan den äldsta och
den yngsta av dessa ballader är
åldersskillnaden ungefär tvåhundrafemtio år.
Än lever Tule Vagnson, och det skall bli
hämnat! lyder det kraftfulla omkvadet till
den av dessa visor, som här har placerats
först. Den har sitt inte obetydliga
kulturhistoriska intresse, men de händelser, som
där besjungas, äro så flyktigt antydda, att
visan riskerar att utan introduktion
förlora sitt sammanhang. Kanske kan det
summariska sätt, varpå balladens faktiska
underlag behandlas, ge oss en viss rätt
att gissa, att den ursprungligen kom till
inte alltför långt från den plats, där själva
händelsen hörde hemma och kunde leva
i friskt minne, när visan skrevs.
Balladens Tule Vagnson skall vara en
av de skånska Sparrarna, vilka också
brukade kallas Vagnsönerna; kyrkan, som
i visan omnämnes, är domkyrkan i Lund,
och Sven Grå, som faller framför altaret,
har sitt namn ännu i dag bevarat i
Grå-manstorp några mil därifrån. Tilldragelsen,
3c—Ord och Bild, 48:e arg.
som i visan beskrives, anses ha ägt rum
någon gång omkring år 1350, och vad som
föregick den är detta. Sven Grå hade dräpt
Tule Vagnsons far, Vagn Tuleson, och
erlagt mansbot för dråpet. Därmed skulle
saken vara bragt ur världen, men gammalt
groll överlever många förlikningar. Det
skall bli stor kyrklig fest i Lund,
drottningen skall närvara, och runtomkring på
de stora gårdarna rustar herrefolket, får
man tänka sig, för att på värdigaste sätt
uppträda vid den stora högtiden och
överglänsa grannar och gelikar. Fru Metta, den
mördade Vagn Tulesons änka, har kommit
på den lysande idén att i hemlighet låta
föra upp en gyllene stol framför altaret i
domkyrkan; där hon skall taga plats i
allas åsyn, avundad och högfärdig. Men
Sven Grå, som sen gammalt har ett gott
öga till Sparrarna, förekommer henne. Han
tar fräckt hennes plats, han stjäler hennes
triumf mitt för näsan på henne, och
förbittrad vänder fru Metta hem, eggar upp
sina söner mot inkräktaren och kräver nu
hämnd för en tvist, som redan sen länge
är bilagd, såsom visan berättar.
Litterärt sett är balladen om Tule
Vagnson acceptabel, och samma betyg kan
man ge visan nummer två med omkvadet:
Sä dricka de bröllop på Eriksholm. Den
är ungefär tvåhundra år yngre än den
föregående och handlar om herr Arild Urup
och jungfru Tale Thott. Stoffet är inte
utan sin romantiska dragningskraft och
har också lockat flera litterära förmågor;
balladens namnlöse författare är den första
på platsen, och den tillsvidare sista heter
Selma Lagerlöf. Balladen bör vara skriven
år 1564; — det är kanske det enda till-
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
