Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rousseau och Karl Marx. Ett försök till jämförande karakteristik av deras kultur- och samhällslära. Av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rousseau och Karl Marx
den sociala strukturen under respektive
epoker — lika mycket tyckas de principiellt gå
i sär i andra, mindre viktiga punkter. Det ser
många gånger ut som om Karl Marx såsom
mognad son av en senare tid ville i motsats
till Rousseau rättfärdiga just civilisationen
såsom nutidens nödvändiga kulturform.
Karakteristisk härför är uppskattningen av
religionen, grundolika hos Rousseau och hos
Marx. Vad religionen är för Rousseau, är
vetenskapen för Karl Marx. A ena sidan
känslan, å den andra förnuftet såsom
vägvisare till kunskap om och gestaltning av
världen. Religionen är för Rousseau en
oumbärlig livsmakt i individens tillvaro, ett
nödvändigt medel till upprätthållande och
stärkande av den borgerliga ordningen. Tron
på Gud är för honom en obetingad känslans
visshet. Marx däremot betraktar religionen
i nära överensstämmelse med den
materialistiska historieuppfattningen, som
överhuvud saknas bos Rousseau, såsom
»ideologi», såsom »den härskande klassens
maktinstrument», såsom »opium för folket». Och
dock finner man även här en vittgående
gemenskap i bådas tänkande. Ty redan
Rousseau har på ett avgörande sätt inlett
den process som leder till religionens
sekularisering, förkastat den inspirerade tron,
för vetskapen om Gud hänvisat människan
till den omedelbara kunskapen om hennes
egen natur, skarpt dragit i härnad mot
arvsynden och i »Contrat social» uttryckligen
underordnat religionen under staten, som
fastställer dess användbarhet för sina
medborgares karaktärsdaning.
Kristendomen tolkas hos Rousseau, till
följd av den outlösta spänningen mellan hans
kultur- och samhällsfilosofi, i »Émile» och i
»Contrat social» fullständigt olika. I
statsnyttans intresse är Rousseau i »Contrat social»
en av upphovsmännen till den religiösa
»ödmjukhetsteori», som påbördar kristendomen
skulden för förlusten av all manlig
beslutsamhet och kraft. Här har han en
beröringspunkt med Machiavelli (Livii i:a Dekad,
II: 2), med Gibbon (»Deeline and Fall of the
Roman Empire»), med Karl Marx och med
Friedrich Nietzsche. De betrakta alla
kristendomen som ett medel att göra människan
ödmjuk, svag, foglig och benägen att
acceptera lidandet. De därur härrörande skadliga
följderna för det sociala livet har Karl Marx
närmare utvecklat inom ramen för sin
åskådning i dess helhet.
Ur dessa element framträder följande
helhetsbild: I motsats till Marx menar Rousseau
religionen vara ett oumbärligt värde för den
enskilde och för den sociala sammanlevnaden.
Bådas uppfattning faller ur ramen för deras
samtid och bär en revolutionär grundprägel.
Rousseau och Marx mötas i värderingen av
religionen efter dess omedelbara praktiska
användbarhet och i övertygelsen om de
specifikt kristna dygdernas föregivna skadlighet
för statslivet. Marx’ lära om religionen som
medel till socialt förtryck finner därvid en
ofrivillig bekräftelse hos Rousseau, som i
själva verket vill stärka statens auktoritet
genom religiösa maktmedel. Religionskulten
hos Rousseau motsvaras hos Marx av en
ve-tenskapskult, som emellertid å sin sida åter
är religiöst färgad och till sin djupaste grund
är känslomässigt uppbyggd.
Också i inställningen till vetenskapen
markeras skarpt motsättningen mellan Rousseaus
och Karl Marx’ tänkesätt. A ena sidan den
lärde dilettanten, å andra den skolade
forskaren; å ena sidan vetenskapen som
civilisationsföreteelse inom en i upplösning stadd
samhällsordning, som ett aristokratiskt
privilegium för ett fåtal, som uttrycksform för
den atomistiskt inom sig själv splittrade
människan, vars känslo-, vilje- och tankevärld
icke längre samklinga, — å andra sidan
däremot den stolta bekännelsen till vetenskapen
som, i sin grundval demokratisk, skänker en
djupare inblick i den förhandenvarande
samhällsstrukturen, underlättar människans
omedelbara med/erkan i
produktionsprocessen och därmed visar vägen till hennes egen
befrielse.
Trots denna motsättning i utgångspunkten
är dock grundproblemet för Rousseau och för
Marx detsamma: människans förhållande till
vetenskapen, den avgörande frågan om
personligheten som helhet kan lida skada av det
ensidiga, med nödvändighet förståndsmässigt
inriktade vetenskapliga arbetet. Med anande
siarblick ser Rousseau redan faran av en
esoterisk fackspecialisering vara i annalkande,
som begränsar individens utblick och bortom
folkets och statens trängande behov gör den
vetenskapliga forskningen till en speciell,
snävt ingränsad yrkesverksamhet. Hur
djupgående Rousseau därmed föregriper den senare
utvecklingen se vi hos Max Weber, som i sitt
föredrag »Wissenschaft als Beruf», 1919,
faktiskt strängt begränsar vetenskapens
uppgift till fackforskningen, kategoriskt fordrar,
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
