Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Aforismer. Av Carl Sam Åsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A f o r i s m e r
Av Carl Sam Åsberg
^A G SKULLE just hoppa upp på en
spårvagn, då i samma ögonblick en dam
steg ned, och jag hejdade mig. Men ännu
sedan hon väl befann sig på refugen, förblev
jag stående någon sekund, slagen av elden i
hennes ögon, som voro stora, mörka, fulla av
liv, trots att hennes hår var grått och
gestalten, visserligen välväxt, icke var ung längre.
Med minnet av hennes brinnande,
härliga blick åkte jag i väg, utan att närmare
granska dem som trängdes omkring mig
på plattformen. Men plötsligt vaknade jag
till. Och till min bestörtning såg jag ett
ansikte med slutna, insjunkna ögonlock,
från vilka gult var sipprade ned utmed de
vaxbleka kinderna. Jag hade framför mig en
blind, en musikant, han höll en gitarr i
handen. I hans sällskap befann sig en liten halt
kumpan av den vanliga, förkomna typen.
Det var en blåsig dag med hotfulla skyar.
Och den blinde talade om vädret och
utsikterna för dagens konserter . . .
De stora kontrasterna i en tillvaro,
som är idel gåtor, kunde knappast tydligare
uppenbarat sig för mina egna ögon.
Tjusningen av de glober, som strålade mot mig
nyss, förjagades fullständigt vid åsynen
av den blindes såriga gropar. Spårvagnen for
och stannade och for, men det var ej utan
att jag tyckte det hela var meningslöst.
När jag hämtat mig från min vånda, steg
jag ur. Dock kom jag aldrig dit jag ämnat
mig den dagen . . .
Det är ofta som om den största friheten
vunnes endast i den strängaste isoleringen.
Våra medbroder och -systrar sörja för att
vår tillvaro under årens lopp alltmer
gestaltas till ett beroende, en snara om
halsen, ett tillstånd raka motsatsen till frihet.
De tusen nävarnas rivande i ens hjärta,
de tusen ögonens gloende efter en på gatan,
på krogen, på biblioteket, i konsertsalen,
de tusen öronen som alltid stå på skaft,
för att uppfatta något rart om titulus —
allt påminner om åtbörderna hos ett
vilddjur, värre än apokalypsens. Det är inte
underligt om man själv får anfall av
galenskap i denna värld av fasansfulla fantomer,
vilka till råga på eländet tyckas inneha
privilegium på att representera den goda
smaken, det sunda förnuftet, det
anständiga, det sköna. Varest två eller tre äro
församlade, där uppstår snart en
spök-seance, då man dömer något liv, rotar
och glufsar i sig, spyr ut och knådar om,
utan personligt ansvar naturligtvis. Dessa
eviga följeslagare, som gå lösa, denna
självvalda jury med obegränsad fullmakt — ho
är den, som vågar sätta detta vidunder
inom lås och bom? Då skulle det förvisso
finnas mera sanning, skönhet och
anständighet i den jordiska tillvaron; makten,
äran och härligheten skulle lysa i en klarare
glans, och frihetens krona skulle icke vara
besatt med så många törnen.
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
