Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sällskap för humanister, radikaler och eremiter. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sällskap för humanister, radikaler och eremiter
Av P. O. Barck
^£ FEM essäsamlingar som här
komma att anmälas ha strängt taget ingenting
annat gemensamt än att de äro essäsamlingar.
Varken i fråga om motivkrets eller
inställning ha de något inre samband. Men det är
ändå givande och upplysande att ställa dem
sida vid sida. De ge ett mångstämmigt uttryck
för olika intressesfärer och
problemställningar i dagens svenska kulturdebatt. Och
med alla sina personliga och stilistiska
väsens-olikheter komplettera de varandra på det
sätt som kontraster ofta bruka göra.
Humanism är att erkänna drömmen om
människan höjd över det nakna naturlivet,
säger Algot Werin i den inledande essän
om Tegnér och Goethe i Svensk idealism med
en hänvisning till Onars ord i dikten Onar
och Kalliope:
Högst bland djur är människan dock, och drömmer
hon icke
sanning och skönhet och ära och dygd och evige
Gudar.
Werin tillägger att det i sista hand också
är nödvändigt att erkänna denna humanisms
karaktär av dröm. Det kan man naturligtvis
göra, ty all ideell strävan är ytterst
präglad av andan i Lessings bekanta ord: Om
Gud bjöd mig sanningen i sin högra,
strävan efter sanningen i sin vänstra hand, så
skulle jag gripa efter Guds vänstra. Men
det är inte humanismens karaktär av
utopi som det i dag är angeläget att
framhäva. Den har också en plats i den
levande verkligheten, den har sina krav
och förpliktelser. Algot Werin är säkerligen
fullt medveten därom och han visar det
genom att levandegöra den klassiska
traditionen i svenskt kulturliv. Ty denna
tradition tillhör inte de dammiga folianternas
värld: den går som en underström i svensk
kultur av i dag och ger humanismens
frontmän vapen i händerna som ingen
motståndare kan negligera. Gå vi till Tegnér eller
Rydberg ha de inte bara mycket att lära oss
om svensk idealisms väsen, utan kanske lika
mycket om den verkliga innebörden av den
ideologiska kamp som rasar i dagens
Europa. Dikter som skrevos och tankar som
tänktes i ett annat utgångsläge ha fått ny
aktualitet.
Nu har Werin visserligen inte försökt
pressa sitt stoff på paralleller. Hans essäer
bära inga spår av flyhänta kombinationer
och lättfattlig idépolemik. De ha vuxit
fram i en forskares verkstad, de äro resultat
av den lärdom, tålmodiga objektivitet och
skarpsynta förståelse som utmärker
humanistisk forskning när den är som bäst. De
första uppsatserna behandla Tegnér, som
i Werin fått en av sina främsta uttolkare
med den stora Tegnérboken. Vitalis
uppträder i en intressant kombination med
Thomas Carlyle och sedan återknytes tråden
till Tegnér och spinnes vidare över Fredrika
Bremer, Viktor Rydberg, Hans Larsson och
Thomas Mann till Pär Lagerkvist. På samma
linje stå de båda vackra nekrologerna över
Arnold Norlind och Albert Nilsson.
»Nu står parnassen i den kristna kyrkan»
är den berömda och lyckliga formulering i
vilken Tegnér i Epilogen bekänner sig både
som hellen och kristen. Det var den klassiska
humanismens syntes och den återkommer i
gestalten av pater Henrik och Krysanteus
hos Rydberg. Men då hade den att värja sig
inte bara mot den kristna religionen, utan
även mot den inbrytande naturalismen. Det
var självfallet att angrepp skulle göras både
från kristet och naturalistiskt håll, ty
humanismen höll inte fram någon bestämd lära i
vilken människan borde konfirmeras. Dess
idealism var inte och är inte bunden vid
doktriner. Den kan inte ge bestämda
lösningar, endast inbjuda till delaktighet i ett
bildningsarv, vilket innesluter värden av
den ytligt sett obestämda och därför lätt
angripbara karaktär som talar ur de
rydbergska begreppen »förnuft, frihet och
mänsklig värdighet». Geijer, som även han tillhör
Algot Werin: Svensk idealism. C. W. K. Gleerups förlag. 1938. — Stig Ahlgren: Orfeus i folkhemmet.
Bonniers. 1938. — Frans G. Bengtsson: Sällskap för en eremit. Bonniers. 1938. — Erik Blomberg: Efter
stormen — före stormen. Tiden. 1938. — Ragnar Josephson: Skådeplatser. Bonniers. r938.
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
