Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Karl XII i Stralsund. Stämningsbilder av ett ögonvittne, generallöjtnanten Conrad von Ranck. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W al f r i d Holst
ön Rugen natten mellan den 15 och 16 dennes,
men som posten bör avgå om ett ögonblick, är
det mig inte möjligt att göra det. Ers Höghet
skall lätt döma om vad det kan bli av en attack
av 800 infanterister och elva hundra ryttare, av
vilka största delen suttit opp på usla bondhästar,
som anfalla elva tusen man, förskansade enligt
alla konstens regler, såväl genom gravar som
frisiska hästar, så att jag kan icke nog beundra
dessa herrars flegma, att ha låtit inte bara kungen
utan också oss andra undslippa. Att Hans
Majestät fick sin häst dödad och själv blev sårad vid
de nämnda förskansningarna skall nog bli känt av
Ers Höghet av alla rapporter, man skall sända
om den saken. Alltså, det är underverk, att denne
furste undkommer, så som han utsätter sig,
men den gode Guden vet, hur länge det skall
vara.
Jag har mottagit Ers Höghets brev med min
kusin och jag har omedelbart överlämnat dem
som voro ställda till konungen; jag kan säga med
visshet, att Hans Majestät syntes ytterst nöjd så
väl med Hennes Kungliga Höghet som med Ers
Höghet och att vad det beträffar är det intet
övrigt att önska —- trots de intriger som man har
velat sätta i gång för att utså osämja mellan de
Stora. Jag har talat mycket positivt rörande
detta med konungen, ty man har skrivit till mig
därom från Sverige och också sagt här, att det
fanns sådana intrigmakare, vilket jag aldrig heller
tvivlat på, men han ville inte tillstå det för mig
utan sade, att det inte var sant — och att allt
det inte betydde något.–-
Ers Höghet gör mig alltför stor nåd med att
vilja ha mig åter, Gud vet också hur mycket jag
skulle vilja det och att jag inte åtrår något mer i
livet än att vara med Eder från foten till
kap-schongen, men så länge som konungen är i denna
osäkerhet, är det inte möjligt för mig att lämna
honom, förrän man får se slutet på den här gåtan,
vilket inte kan dröja mer än mycket få dagar,
som jag redan har sagt. I varje fall kan Ni räkna
med att jag skall vara i Sverige innan vintern
slutar, om Durchlauchtighet inte hindrar mig
därifrån, vilket inte är att förmoda. Rörande alla
detaljer såväl rörande den sista bataljen som för
övrigt hänvisar jag till det, som baron Görtz skall
berätta därom, vilken far med denna lägenhet
och som varit närvarande vid allt.–-Att
Eders Höghet lever ett så exemplariskt liv gläder
både mitt hjärta och min själ på en gång, fortsätt
med det, Monseigneur, och Ni skall se, att den
gamle Martin har haft rätt.–-Det är här
allt som tiden tillåter mig att skriva, med
undantag av att jag ständigt rekommenderar mig i
min nådige Prins’ goda ynnest, och att jag är
ända till sista ögonblicket av mitt liv
Eder trognaste och tillgivnaste tjänare
Martin L’aisné
P. S. I själva detta ögonblick veta vi inte
vilket parti Kungen skall taga, det här är min
själ alltför trist, och lovad vare den store Guden,
att Ers Höghet inte har kommit hit, ty Ni hade
kreverat av sorg. Jag vet också vad dessa fyra
månaderna ha kostat på mig; nej, det är otroligt
utan att ha sett det.
Det skulle dröja nästan på dagen en
månad efter detta Rancks nödrop, förrän
Karl XII lämnade det omringade
Stral-sund. Med vilka ögon den frispråkige
generalen betraktade kung Karls oböjlighet,
framgår ytterligare av de följande
skrivelserna:
Stralsund den 30 november 1715
Monseigneur,
Jag har äran att skriva detta till Ers Höghet
i den mest uppsluppna tid, bomberna och
kanonkulorna flyga här genom hela staden som fjärilar,
så det är knappt jag kan finna ett säkert ställe
för att skriva dessa få ord. Jag hänvisar också
både i smått och stort till vad överbringaren
härav, von Otter, skall säga, vilken jag funnit
lämpligt att avsända till Ers Höghet, och jag
skall inte tillägga annat, än att Herr von
Wacker-bart, som anför anfallen i denna belägring, i går
skrev två högst artiga brev, det ena till herr
ambassadören och det andra till general Diiker,
av vilka brev det är lätt att se, hur mycket sagde
Wackerbart, trots de fientliga vapnens framgång,
ännu önskar, att sakerna komma till en
förlikning, och det så mycket mera, som han mycket
riktigt besinnade, att det inte är i hans konungs
intresse, att vår blir utdriven från Tyskland. —
Ambassadören och en var har ytterligare gjort nya
ansträngningar för att förmå Hans Majestät att
gå med härpå, men alltid samma visa, som jag
har berättat i mina föregående, ända därhän, att
han har bett ambassadören att för allt i världen
inte svara förrän 5 eller 6 dagar gått, anförande
som skäl, att de skola tröttna på sina anfall för
den alltför framskridna årstidens skull, att hjälp
från Sverige skulle komma till honom med flottan
och många liknande saker, men herr
ambassadören och vi alla äro övertygade om motsatsen.
Sålunda tror jag, att det blir ambassadören som
kommer först att tröttna därpå och redan denna
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
