Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En gäll vårton. Av Gösta Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gäll v å r t o n
Av Gösta SjÖberg
^\rEKTÖREN som satt som en
domare i sin skrivstol upprepade sina frågor
till den anklagade, men kunde inte få något
ordentligt svar från den magre mannen
med det trumpna ansiktet. Tidningens
faktor studerade det med barsk
betänksamhet och strök sin breda välrakade
haka. Den tredje mannen i kretsen
framför direktörsbordet, tidningens allt i allo,
den rappe, undersåtsige kapten Wintzén,
hade redan funnit hela saken
bagatell-artad och vänt ryggen åt rättegångsscenen.
Han hade tillåtit sig att öppna fönstret
ett ögonblick och inandades den säreget
svala, men starka luften. Det föll stora,
blanka droppar från takkanten ovanför,
förmiddagsluften var genomskinligt klar.
Det var den första vintervårdagen.
Över Esplanadens kala trädkronor såg
kaptenen bort mot det nya
industriområdet. Här, från direktörsrummet på
Länsposten siktade man slätten med ån ända
bort till den raka skogskanten i väster och
överblickade därmed även samhällets
framtidsdrömmar, som med de snabbt
uppväxande präktiga industrianläggningarna
fingo en allt fastare gestalt. Kapten Wintzéns
tankar gjorde några snabba och fintliga
kast in på annonsmarknaden.
Bleckvaru-bolaget och Silkeskonfektion . . .
— Men Jonsson måste väl minnas vad
han gjort? förmanade nu direktör Roth
från sitt domarsäte utan irritation fast
med en begynnande trötthet och fixerade
delinkventen med sin sävliga men fasta
blick. Men den gänglige och trumpne
mannen framför honom flyttade endast
fötterna och vände undvikande blicken hit
och dit.
De två kvinnorna, som jämte den
anklagade utgjorde scenens centralgrupp,
betedde sig på olika sätt. Fru Bomgren,
åklagaren, vilken såsom ordförande i
tidningsbudens fackförening kraftigt men
kanske något härsklystet bevakade deras
ekonomiska och sociala rättigheter, sökte
med en genomträngande blick förmå den
anklagade att bekänna. Hilma däremot,
som ju egentligen borde vara mest
intresserad, eftersom hon var den förfördelade
parten, betraktade med tomt
ansiktsuttryck tidningens högt aktade
grundare, som i utförande av Bernhard
Österman hängde ovanför direktörens sittplats
och ju på intet sätt kunde göras ansvarig
för det passerade, då hans valspråk varit:
För Medborgerlig Frihet under Socialt
Ansvar.
Hilma var en fyllig kvinna med friskt
men uttryckslöst ansikte. Trots att hon
genom sin relativa ungdom tillhörde en
tid, som utan förbehåll tillerkände
frutiteln åt de kvinnliga tidningsbuden, hade
hon fått behålla förnamnet vid tilltal,
vilket på en gång gav henne en lägre grad,
och ställde in henne i en patriarkalisk
gemenskap.
—■ Ja, men åtminstone fru Bomgren
påstår ju att Jonsson förgått sig mot Hilma,
sade direktören och sträckte upp sin fylliga
och inte orepresentativa gestalt i stolen.
Han var son av en betydande man och
hade inte förvaltat arvet illa, även om det
inte skett med någon intellektuell glans.
— Men Hilma själv då? inpassade
faktorn respektfullt.
—• Det begriper väl var och en, att hon
skäms för att säga som det är, replikerade
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
