Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Franz Kafka. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes E d f el t
nat upptäcka någon mening med vårt liv.
Skräcken är grundelementet i dessa
fan-tasmagorier. Man skulle kunna förmoda, att
denna kuslighet också — som fallet var med
de dåtida expressionisterna —■ skulle
uttrycka sig i krampaktigt förvridna symboler,
men så förhåller det sig ingalunda med
Kafka; ingen skriver en på samma gång lika
lyriskt vibrerande och kristallklart
intellektuell prosa som denne diktare. Man har
jämfört honom med Poe, med Villiers de
risle-Adam, med Meyrink och Julian Green.
Han liknar egentligen ingen av dem, och
minst av allt är han någon »satanist». På
sistone har han tagits på entreprenad av
surrealisterna. Han hör inte heller till
dem.
Det är inte livet Kafka förkastar, men det
är mot människorna och mot
samhällsordningen i nutiden han riktar sig. I Die
Ver-wandlung degraderar han den av
småborgerliga förhållanden förslavade till ett djur,
låter honom uppträda i djurgestalt. Han kan
också med lika makaber effekt gå en
motsatt väg för att nå samma mål: i Bericht an
eine Akademie låter han djuret förvandlas
till människa, vakna upp bland exemplar
av homo sapiens och finna, att det kommit
till en maskerad, där människorna cyniskt
och obönhörligt demaskeras. Swift kunde inte
gått obarmhärtigare tillväga. Samtidigt bära
människorna hos Kafka på en gåtfull och
ofrånkomlig känsla av skuld och samvetsagg
och en förnimmelse av att ständigt vara
hemligt bevakade. Hjälten i den stora romanen
»Der Prozess», Josef K., arresteras utan att
få veta skälet därtill och föres till
rannsak-ningsfängelset, där ett hemlighetsfullt
tribunal har ledningen. Han erfar aldrig
anledningen till anhållandet och får under
processens lopp inte heller veta för vilken
förbrytelse han anklagas, ja, han kommer
aldrig i kontakt med domarna själva,
avspärras från dem, uppehälles med
byråkratiska formaliteter och tyngden av en
överlastad juridisk apparat, av stupida
underordnade och allsköns svävande undanflykter.
Inte ens i det sista, då han dömts till döden
och föres till avrättning, har han fått
vetskap om vad han egentligen anklagas för.
Så utlämnad, så hjälplös är i grund och
botten människan i det moderna rättssamhället,
vill diktaren inskärpa. De som i själva verket
rycka i trådarna, de som sitta inne med
makten över medmänniskors väl och ve, de
visa aldrig sitt ansikte eller åtminstone aldrig
sitt rätta ansikte: visiret förblir fällt. Så
samlar Kafka hela sin generations
villrådighet, bitterhet och splittring och uttrycker
den i denna fascinerande allegori. Livet är en
mardröm, ett evigt famlande efter stöd och
fästen, som kanske finnas bakom nästa hörn,
men som vi likväl på grund av groteska
omständigheter aldrig nå fram till, menar Kafka.
Överallt låter han i själva verket ana utvägar
ur labyrinten, möjligheter till ett riktigare
och människovärdigare liv. Han ser det i
övervinnandet av den individualistiska
begränsningen och abderitiska sociala
förhållanden. Han ser räddningen i en större
solidaritet människor emellan. Det står som en
dunst av ångest kring hans visioner, det står
ett rop av fasa ur hans skräckdrömmar, som
han transformerat till tragisk och stor dikt.
Hur leva vi? Som sömngångare, som
enslingar på ett skär. Våra rop nå varandra
svagt, men vi kunna inte uppfatta deras
innersta innebörd. Så stegras i Kafkas verk
ensamhetskänslan till ett smärtsamt
borrande skri.
Max Brod refererar på ett ställe ett samtal
med Kafka, varvid utgångspunkten var det
samtida Europas förfall. »Vi äro», sade Kafka,
»nihilistiska tankar, självmördartankar,
uppstigna i Guds hjärna.» Och på frågan, om det
då inte funnes något hopp, svarade han:
»Å, massor med hopp, oändligt mycket hopp
■—- bara inte för oss.»
Bara inte för oss. Kafka var ett barn av
sin tid, också om han såg djupare och klarare
än de flesta i sin generation. Han kunde
endast dunkelt ana en utväg ur labyrinten
och en rätsida på en vrång sak. Stämningen
av skräck och avsky blev den dominerande i
hans verk, men så mycket starkare fängsla
oss de glimtar av positiv förkunnelse som
rymmas där. Han var en ropandes röst i
öknen, en man, som var oviss om målet men
viss om att det måste sökas: »Bort härifrån
— det är mitt mål.»
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
