Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk arkitektur. Av Erik Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lundberg
Tvåhundra sidor räcka icke till mera än att i
korta drag ange tidevarvens allmänna kynne,
att nämna och summariskt beskriva de
viktigare byggnadsverken och att i största
korthet presentera de ledande arkitekterna.
Framställningen har lyckats få med förvånande
mycket av detta och särskilt för tidsrummet
1500—1850 blir överblicken klar och åskådlig.
För nyare riktningar och arkitekter är det
däremot svårt att gå med på bokens
grupperingar och värdeomdömen. Här skulle ha
behövts en mera saklig redogörelse för de olika
strömningarnas program och syftemål.
I bokens första kapitel, Enklare bostadshus
i stad och på landet i äldre tider berör
författaren ett område av allra största betydelse.
Han talar om att i det enkla bostadsbyggeriet
har mycket av det verkligt nationella tagit
sig uttryck, och han har på ett lyckligt sätt
placerat detta först i sin framställning. Men
det anslag som här klingar fullföljes icke.
Och dock är det här som möjligheterna till
inträngande i vårt i djupaste mening egna
lättast erbjuder sig. Ett omfattande
forskningsarbete har utförts på ifrågavarande
område genom Nordiska Museet. Under en lång
följd av år har denna institution med
understöd av lotterimedel utsänt
undersöknings-och inventeringsexpeditioner, såväl för
allmogens som för städernas och herremännens
gårdar. Arbetet pågår alltjämt och kommer
att pågå i åtskilliga år.
Man kan icke nog högt skatta detta
inventeringsarbete, som utgör en solid grundval
för både den statliga byggnadsminnesvården
och den frivilliga propagandan för bevarande
och vårdande av för oss dyrbara, ja, i många
fall oersättliga byggnadsverk. Den statliga
vården handhas som bekant av
Riksantikvarie-Ämbetet, vars verksamhet dock för dessa
grupper av byggnader icke har några lagens
paragrafer att falla tillbaka på utan endast
genom vädjan, råd och praktiska
anvisningar kan göra en insats. Så mycket större
betydelse har då existensen av Samfundet för
Hembygdsvård, en privat, ehuru
statsunderstödd förening, vars uppgift bl. a. är att
verka för vården av sådana byggnader och
minnesmärken, vilka icke skyddas genom
lagens föreskrifter och vilka genom
ombyggnad äro hotade. Samfundet arbetar
dessutom för ökad hänsyn till gammal
bebyggelse vid nu pågående stora nydaningar.
I den med våldsam fart frambrytande
förintelse som just nu härjar både landsbygdens
och städernas äldre bebyggelse har
räddningsarbetet de tre ovannämnda aktionslinjerna,
den statliga byggnadsminnesvården, det
frivilliga propaganda-, upplysnings- och
konsultationsväsendet samt inventeringarna av
byggnadsbeståndet.
Dessa påpekanden kunna synas falla
utanför ämnet, men den grupp av byggnadsverk,
varom här är fråga spelar för vår
arkitekturhistoria en så betydelsefull roll och dess
bestånd är f. n. så allvarligt hotat, att de
brännande vårdfrågorna icke nog ofta kunna
föras på tal.
Den historiska betydelse som måste
tillmätas den äldre bondgården, borgaregården
och herregården framträder måhända starkast
om man besinnar att den svenska
byggnadskonstens utveckling har försiggått icke i slotten
och domkyrkorna utan i gårdarna och
landskyrkorna. Påståendet kan synas väl djärvt
och väl bestämt, men var och en som har en
smula inblick i de faktiska förhållandena
måste dock efter en stunds prövning
instämma däri. Vi ha i vårt land icke haft en sådan
frekvens för slotts- och domkyrkobyggen
(resp. större stadskyrkor) i äldre tid, att en
verklig byggnadstradition kunnat bildas för
sådana uppgifter. Ty det är först genom en
rad av uppdrag av något så när likvärdigt
slag som en konstutövning med inre mening
och fast grundad tradition kan framträda.
Och detta gäller likaväl i våra dagar som det
gällde fordom. En enstaka individuell
prestation är en sak för sig. Den kan vara
beundransvärd och genial, och i landets samfällda
utveckling kan den spela rollen av sporrande
förebild, men vill man tränga fram till den
konst- och hantverksutövning som bär upp
den, då får man söka bland de uppgifter som
förekomma så ofta, att de bilda underlag för
en yrkesmässigt kunnig verksamhet.
Det måste i vår byggnadshistoria gälla att
för varje naturligt avgränsat tidsavsnitt till
en början söka bestämma, vilka de
byggnadsuppgifter voro, som buro upp den breda
yrkesutövningen, att m. a. o. fastställa de
inhemska förutsättningarna för det mera
konstnärligt betonade byggandet. Vilka äro en
tidsålders byggherrar och vilka uppgifter bjudas
dagligdags, är sålunda den första frågan.
Den andra blir: vilka främmande impulser
ha under tidsrummet ifråga nått oss och vilka
av dem ha befruktat traditionen och förmått
ge densamma nya inslag? Först därpå kunna
vi rättvist värdera de olika insatserna.
57°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
