Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk arkitektur. Av Erik Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lundberg
herregården, i en eller flera våningar och med
salar, som upptogo hela byggnadens djup,
smala ranka längor med timmerstommen
synlig både in- och utvändigt, bildar den ena
stora uppgiftsgruppen vid 1600-talets mitt.
Vi börja just nu att kunna överblicka denna
grupp av monument genom lyckliga fynd av
bevarade byggnader bl. a. vid Erikssund i
Uppland (med bevarad inre
målningsdekoration, omkr. 1600) samt å Kungsörs kungsgård.
Den andra uppgiftsgruppen är landskyrkan,
som alltjämt bygges på medeltida sätt med
ribbvalv av tegel samt med utpräglat låga
proportioner. Dessutom har framträtt en rad
av slottsbyggen i sten, vilka visa en stark
ambition att draga landets byggnadsväsende
upp mot en mera kontinental standard.
Arkitekterna för dessa byggen äro tyskar
eller holländare eller också hjälpas byggherre
och enkla murmästare åt att göra sitt bästa
vid efterbildning av en bestående byggnad.
Just i dessa efterbildningar framträder
ambitionen att skapa en egen byggnadskonst.
Men det hela är ganska litet enhetligt och föga
konstnärligt. En hantverkstradition
upprätt-hålles emellertid, och i densamma framträder
en aktningsvärd om än enkel standard både
beträffande bygge och inredning.
Den äldre Tessin och Jean de la Vallée ha
denna tradition att lita till, när i den nya
svenska stormakten en ambition framträder
att dana den byggnadskonst, som värdigt kan
representera makten. De båda arkitekterna
ha på ett sällsynt lyckligt sätt kompletterat
varandra —■ även om de själva uteslutande
betraktade förhållandet sig emellan som arg
konkurrens. De la Vallée var en fantasifull
skaparebegåvning, som föga brydde sig om
det systematiska genomförandet av sina
arbeten. Han har lämnat en mängd nya
uppslag och idéer. Tessin var däremot en solid
och kunnig yrkesman och hade en
beundransvärd förmåga att genomarbeta en uppgift,
bl. a. beträffande proportionerna.
De la Vallée och Tessin ha med de
byggnadstraditioner, som funnos att utgå ifrån, skapat
en svensk stormaktsarkitektur i murverk och
puts, samt i det inre av byggnaden av
murverk, puts och marmoreringsmålning.
Resurserna och yrkestekniken bilda
utgångspunkterna och med dessa givna danas det nya.
Vi äro på väg mot en egen monumentalstil, ja,
vi ha fått en sådan med Drottningholm,
Strömsholm och Karlberg och med Kalmar
domkyrka.
Men det framträder alldeles påtagligt i
stormaktstidens byggen en viss otymplighet
i sammanfogandet av en plan, en viss brist
på rytmisk avvägning och naturligt självklar
inbördes rumsproportionering. Fasaderna ha
också en föga smidig genombildning, en
ålderdomligt verkande brist på nyanser. Det är i
dessa avseenden som Tessin d. y. gör sin
insats. Han har på statens bekostnad fått sin
utbildning hos samtidens främsta arkitekter
i Italien och Frankrike och han ser sin stora
uppgift i att göra den svenska
byggnadskonsten till stor klassisk arkitektur. Alltså
just vad hans fader och de la Vallée också
åstundat. Men sonen har faderns verk att
falla tillbaka på. Han kan utgå från en redan
gjord insats, och det är i själva verket
märkvärdigt i huru hög grad han direkt anknyter
till det resultat fadern nått fram till. Själv
uppfattar han nog sin insats mera såsom en
introduktion av den stora romerska
arkitekturen i Sverige. Och i många fall har han hit
överfört och efterbildat italienska motiv, ja
rent av kopierat förebilderna. Detta var ur
Tessins egen synpunkt intet att skämmas för,
tvärtom, han gav oss därmed det enda rätta i
arkitekturen. Men så fort det gällde att lösa en
uppgift, icke endast att lägga upp en
konstnärlig detalj, då visar Tessin, att han hör
hemma helt i Stormaktstidens Sverige och
att hans insats är att sovra och förfina den
byggnadskonst, som hans fader grundlagt.
Och det är denna utveckling som fortsätter
under 1700-talet, med Hårleman och de
gustavianska arkitekterna. De nå än längre i
sovring och förfining. Med frihetstiden
framträder något av det kultiverade hemlivets prägel
i vår byggnadskonst. Arkitekturen börjar
mera och mera att tala nyanserad svenska —
med franska glosor här och där inmängda
visserligen.
Det har varit avsikten med det ovan sagda
att söka framhäva hurusom en värdering av
vår byggnadskonsts alster måste utgå från
den inhemska utvecklingen och ett
arkitekturverks plats i denna. En sådan värdering
måste vi svenskar själva göra. Vill man sedan
jämföra med byggnadsverk utomlands, vilka
ha helt andra förutsättningar och vilka bygga
på en rik tidigare alstring, så har detta
naturligtvis både berättigande och värde. Men för
den tyska barockens suveräna spel av
upptornade massor och djärva kurvor hade den
svenska stormaktstiden ingen plats. Och vi
få vara Tessin d. y. tacksamma för att han
57°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
