Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nordisk kulturfront. Av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Ri nm an
begreppet »nordisk». De flesta av oss, som
arbeta för nordisk gemenskap, ha också ett
ideal av folklig självstyrelse och personlig
frihet, som vi vilja kalla nordiskt. Vi finna
också med lätthet historiska
anknytningspunkter för en sådan tro. Men bra torftigt
blir resultatet, om vi inskränka oss till
detta. Det må vara tillåtet att i en epok
av inavel och autarki komma med ett
gammalt nött men ständigt aktuellt Tegnércitat:
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.
Så har det gått till. Så har ett
internationellt kulturideal blivit nationellt. Det kan
därför inte hjälpas, att man på senare
år kunnat gripas av en med oro blandad
leda vid all den bankett- och
ministerretorik, som utmålat Norden som ett
särskilt förnämligt kulturens hemvist i en ond
värld. Vi ha haft det bättre än de flesta,
men det är inte vår förtjänst. Vettet och
sången och livets mänskliga njutande måste
ju av varje generation erövras på nytt.
Barbarit lurar hela tiden in på knutarna.
Den kultur, vars livsluft vi andas, har
sitt ursprung från Grekland och Palestina,
från Aten och Jerusalem, från Akropolis
och Golgata. I dessa dagar skakas denna
kultur av väldiga, urhedniska makter,
vilkas »dynamiska» framfart tycks ha
slagit många av oss inte bara med
häpnad utan också med blindhet och
stumhet. Även vi här i Norden ställas nu
inför det val, som påtvingas hela den
västerländska kulturvärlden. Vårt hittills
relativt skyddade läge och vår blomstrande
levnadsstandard ha varit förmåner, som
redan hålla på att tas ifrån oss. Men så
länge vi inte behöva bli indragna i kriget,
ha vi ändå möjlighet att föra kampen på
ett annat plan, att vädja till andra
instinkter, att vårda den andliga kulturens växt
på ett helt annat sätt, än som kan ske
i de krigförande länderna. Detta är ännu
Nordens oerhört ansvarsfulla privilegium.
Jag vet inte, hur mycket av det vi kalla
»nordisk kultur» kommer att bestå på
prövningens dag. Men jag vet, att i Sverige
antisemitismen, även i dess råaste och
vulgäraste form, fått en utbredning, som man
för tio år sen inte kunnat drömma om.
Och jag vet, att förnimmelsen av
verklighet och allvar i det som sker ännu inte
i flera kretsar kunnat göra slut på de
ytliga kannstöperierna om landets öde eller
på den lockande leken med andliga och
materiella sensationer. Kulturfronten går
inte mellan Norden och världen i övrigt, den
går tvärs igenom folk och samhällen och
naturligtvis i sista hand tvärs igenom oss
själva. Det behövs i dessa dagar en
oavlåtlig och lugn vaksamhet, en ständig
beredskap, som naturligtvis blir starkare och
effektivare, ju mer den kan samla och
organisera krafterna. Det f. n. viktigaste
truppförbandet vid kulturfronten i Sverige
heter enligt mitt förmenande Arbetarnas
Bildningsförbund. Det är knappast
överord, att vår kulturs bestånd är intimt
förbundet med denna organisations och med
den samverkande ungdomsrörelsers
slagkraft och idealbildande förmåga. I de andra
nordiska länderna torde väl läget vara
ungefär detsamma. För Danmarks del
tänker man ju särskilt på den
folkhögskolerörelse, som utgått därifrån till Norden och
som verkligen i eminent grad
representerar »nordisk kultur».
Det känns ändå tryggt att veta, att
våra närmaste grannar också äro våra
närmaste vänner, att de kämpa med samma
svårigheter, att deras segrar äro våra
segrar och deras nederlag våra nederlag. Gå vi
mot mörkret, så gå vi åtminstone
tillsammans, vi som i Norden ännu ha kvar ett
minne av ljuset från Akropolis och Golgata.
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
