Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Clemenceau. Hans personlighet och tankevärld. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Clemenceau
utan Voltaires öppna och hånfulla förnekelse.
Där ges vidare skakande sociala reportage,
beledsagade av andra bilder ur människans
rovdjursexistens som kannibal, slavdrivare,
utövare av religionskrig, kolonialkrig,
inbördeskrig! Där pläderas för arbetarskydd och
åttatimmarslag (som Clemenceau själv
införde 1919). Men där markeras också gräns
mot socialismen. Majoriteterna äro ett
retarderande element. Från minoriteterna utgå
initiativen, och därför försöka alltid de
konservativa förtrycka dessa. Genom de
individuella insatserna går världen framåt, men
sanningen har alltid massans tröga motstånd
att övervinna. Det är aristokratens trotsiga
individualism, som kommer till orda också i
teser som dessa.
Märklig genom vad den förråder om
författaren själv, om uppväxtmiljöns och
ynglingaårens på botten bestämmande karaktär
är romanen Les plus forts (1898). Den som
här företräder Revolutionens idéer gentemot
den skändliga alliansen mellan kyrkan,
storindustrien och den högre finansen, är inte
någon rabulistisk partigängare utan en
aristokratisk slottsherre av Frankrikes blåaste
blod. Markis Henri de Puymaufray har
dragit sig tillbaka från världen och lever
ett enkelt lantliv, omgiven blott av en
gammal bondkvinnas ömma omsorger.
Slot-ter är, efter vad Martet meddelat, direkt
kalkerat på Aubraie. Markisen älskar naturen
och markerna, delar med sig av sin jord
till de fattiga och står i patriarkaliskt
hjärtligt förhållande till sina underlydande,
hos vilka han finner den verkliga
vänskapen och förtjänsten. Puymaufray tar också
arbetarnas parti mot industririddaren och
fördömer skarpt användandet av militär
mot strejkande. Han efterlyser en smula
humanitet även i den oundvikliga sociala
kampen. Men tredje ståndet har övertagit
aristokratiens härskarställning och är i sin
egoism och sociala hjärtlöshet den starkare
parten; godheten och altruismen äro de
svagare och bli besegrade. Boken innehåller
också ett satiriskt porträtt av en yngre
politiker, societetslejon och arrivist, som
förutspås en lysande framtid. Modellen var
enligt Georg Brandes’ upplysning, Paul
Deschanel, som skulle slå ut Clemenceau
vid presidentvalet 1920!
Någon litterär kvalitet kan romanen inte
tillerkännas, och med undantag för vissa
partier i de båda företalen, som ha ett patetiskt
Variant av Raffaellis tavla. 1885.
sving, kan Clemenceau som filosofisk och
skönlitterär skribent inte anses höra till de
levande. Hans språk är grötigt och stillöst.
Fraserna trassla in sig och bli tungrodda.
Tankegångarna äro ofta oklara, bilderna
osäkra. Sin verkliga, sin ojämförliga styrka
hade Clemenceau i polemiken, den talade
och den skrivna. Med all sin dyrkan av
Revolutionen var han alldeles fri från den
bombastiska retorik, som sedan dess vuxit
så vilt i Frankrike, och vari han såg en av
sina landsmäns skötesynder. De nakna och
korthuggna satserna i hans polemiska tal
och artiklar gå direkt på sak. De falla tungt
och hårt som hammarslag eller vina om
öronen som piskrapp. De ha de skarpa och
kommandomässiga tonfallen hos en man
som är van att befalla och hastigt förlorar
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
