Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leendet. En psykologisk studie. Av Jakob Billström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L eendet
Huvudet av Mona Lisa i Louvre. Från vänster: originalbilden, med
i mm o ch med 2 mm av munvinkeln bortretuscherade.
Efter Fritz Lange: Die Sprache des menschlichen Antlitzes.
Jag är visserligen estetisk analfabet, men
må det i alla fall tillåtas mig att i egenskap av
medelsvenssonsk åskådare referera till
Leo-nardo da Vincis tavla Mona IJsa, vilken jag
av någon oförklarlig anledning ända sedan
barndomen hyst en stor längtan att få se i
verkligheten. Så vitt jag efter långvarigt
—-såväl hänfört som kritiskt — betraktande
kunnat finna föreligger en väsentlig skillnad
mellan exemplaren i Louvren i Paris och
Pradomuseet i Madrid. Den förra ler med
munnen och den senare med ögonen enligt
mitt förmenande. Fritz Lange har i en bok
»Die Sprache des menschlichen Antlitzes»
(Miinchen 1937) reproducerat 3 bilder av den
parisiska Mona Lisa; den första direkt efter
originalet, den andra där 1 millimeter av
munvinkeln bortretuscherats och den tredje
där 2 mm bortretuscherats utan att någon
annan förändring vidtagits. Bilden visar då
ett allvarligt ansikte. Detta styrker min
uppfattning. Lägger man f. ö. en lapp över
munnen på en fotografi av madridtavlan, så ler
bilden likafullt. G. Dumas har anmärkt att
munnen och kinden ler olika (osymmetriskt)
och detta skulle åstadkomma »un sourire
moquant».
I en här reproducerad teckning av Fanny
Bråte synes varken ögat eller munnen utan
endast kindens kontur. Och dock ler bilden.
I kontur lin jens sträckning ingå flera olika
ställningar hos modellen, varigenom den
skildrar en rörelse. Leendets egenskap av en
rytmisk företeelse framträder nästan lika
tydligt som genom en oscillograf. Denna
linjes rörelse är så känsligt avvägd, att den
ej kan avritas av en annan, vilket jag låtit
pröva, utan endast avfotograferas. I^eendet
förlägges ju såväl av ordets konstnärer som
oss vanliga människor till antingen munnen
(»Du ler med vita tänder och läppars röda
glans») eller ögonen (»Din blick som log»).
Ur uttrycksrörelsens synpunkt kan man ju
tala om att en människa ler medlidsamt,
hånfullt, spydigt, sarkastiskt, skadeglatt,
överseende, deltagande, kärleksfullt,
vällustigt-sinnligt, välbehagligt, hult, förföriskt,
förbindligt etc.
I alla dessa och liknande fall är dock en
främmande känsla med och komplicerar den
enkla, primitiva uttrycksrörelsen.
Man ler milt, uttrycker kvalitet och man
ler brett, uttrycker så att säga något
kvantitativt.
Man ler behagligt, tillgjort etc., uttrycker
mera, man kunde säga ett tekniskt omdöme
än något om en till leendet bunden främmande
känslokvalitet.
Preyer talar i sin klassiska bok »Die Seele
des Ivindes» om uttrycksrörelserna och
behandlar även leendet samt framhåller, att
barnets leende ofta missförstås, i det att varje
uppdragning av mungipan tolkas som ett
leende. En ung moder frågade mig nyligen,
ifall det ej betyder magknip, om babyn ler
i sömnen. Förutsättningen för att man skall
kunna tala om ett leende är enligt Preyer
en känsla av tillfredsställelse och en
föreställning av angenäm art, båda starka nog
att föranleda en retning av ansiktsnerven.
»En förnimmelse kan ej åstadkomma ett
leende utan blott den därtill knutna föreställ-
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
