Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Leendet. En psykologisk studie. Av Jakob Billström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Billström
fråga om en ung eller gammal — ger oss, även
om det ej är avsett för oss, dock en viss grad
av identifikationsmöjlighet. Och därav
kommer leendets värde och dess
mentalhygieniska betydelse. Dock bör det, som framgår
av det föregående, ej vara det fairbankska
aggressiva godtköps-»lev-livet-leendet», utan
något annat, som jag ej förmår att uttrycka.
Det kan ej uttryckas i ord, emedan det ej
finns nog vackra ord.
IV.
En skolundersökning.
För att kunna få en i viss mån
tillfredsställande bild av den allmänna uppfattningen
om leendet, har en litterär pristävlan
anordnats i de båda avgångsklasserna i en högre
flickskola i Stockholm. Flickorna voro
mestadels i åldern 17—18 år, 24 från A-klassen
och 25 från B-klassen hava deltagit. Inga
direktiv gåvos och skrivningen gjordes i
hemmet.
Påfallande är att endast 2 flickor hava
talat om det okomplicerade leendet som ett
spontant uttryck för allmänt välbefinnande:
»Leendet som kommer av sprittande livslust,
glädje och hälsa.» En skriver att »leendet är
det bästa sättet att uttrycka en stämning»
d. v. s. är det mest adekvata och
omisskänneliga uttrycket för en känsla. »Det äkta
leendet är det, som en riktigt glad eller lycklig
människa kan ge, oberoende av, vad andra
tycka.» Två andra flickor gå på sätt och vis
ännu längre och säga att »leendet är liksom
ögat själens spegel» och »man kan på leendet
avläsa en människas sanna natur», men då
är man ju inne på det kvalificerade leendet.
Författarinnan har sålunda en känsla av
leendets individuella karaktär och egenskap av
delfenomen i beteendet. Men skulle detta
upptagas till diskussion, då måste också alla
former av komplicerade leenden medtagas,
vilket leder för långt.
Den allmänna meningen torde likväl
betrakta leendet mindre som en mätare på
ve-derbörandes inre jämviktsläge, än fastmera
som en social reaktion. Detta överensstämmer
ju fullt med den tidigare framhållna
fysiologiskt-te leologiska synpunkten på problemet.
Samtliga, som behandla ämnet i
berättelseform, taga leendet huvudsakligen ur
synpunkten av dess inverkan på åskådaren.
Härav ledas de över till en moraliserande
synpunkt: Leendet som en »plikt» mot medmän-
niskorna och som »en tillgång i världen».
Detta är ju ett rent kinesiskt betraktelsesätt
och framföres av Chu-Hung-Ming i boken
»Det goda medborgarskapets religion», vilken
dock synes vara obekant för flickorna.
»När man ser en människa le, tvingas man
le tillbaka», och »om någon ler ett sorgset
leende, blir man ledsen», är ju ett gott uttryck
för just den identifikationsprocess, varom
talas på annat ställe i denna, uppsats.
Beträffande leendets lokalisation så har 1
flicka lokaliserat det till ögonen och 1 till
munnen men de övriga till bägge regionerna.
En flicka skriver: »Det äkta leendet begränsas
ej till munnen utan man ler även med ögonen,
från hela ens väsen utströmmar något
obeskrivligt», och i B-klassen har 1 ägnat en god
beskrivning åt det yttre. Äkta kvinnligt är
att samtliga synas övertygade om att
»leendet förskönar ett ansikte» och »ett ansikte
utan leende är liksom dött». »Det vackraste
är en mors leende» hava 17 skrivit och 19
säga detsamma om barnets, 1 säger det
direkt om sin egen »farmor t. o. m. på hennes
porträtt», 3 hava talat om faderns, däribland
1 dock jämsides med moderns, men endast 2
hava nämnt om de älskandes leende. Detta är
ganska påfallande, då ju de unga
författarinnorna dock nått en sådan ålder, att knappast
en enda av dem bör hava undgått att någon
gång åtminstone hava varit förälskad.
Anledningen kan knappast vara blyghet, utan
torde snarast vara att söka i att känslan av
kärleken upplevts mera omedelbart och utan
någon analys. En författarinna har skrivit
»man kan stundom hava nytta av ett leende»
och belyst detta med ett exempel, då hon
genom att le »det vänligaste» hon kunde, en
gång lyckades beveka skolans vaktmästare
att släppa in henne i skolan på förbjuden tid.
Liknande resultat fastän i vidare kretsar och
i det politiska livet skildras av Gustave
Daumas.
Äldre personers »välvilliga leende»
uppskattas av många och ej mindre än 16 hava
skrivit om de »gamlas leende» som någonting
utomordentligt vackert. Denna uppfattning
bestyrker ytterligare den redan påtalade
bio-logiskt-sociala funktionen hos leendet. Den
nämnda siffran kommer förvånande nära
deras, som föredraga barnens.
Gott en tredjedel har uttryckt sin beundran
för »affärsbiträdenas vänliga leenden». Lange
har i den anförda boken i anslutning till en
reproducerad bild av en skådespelare Borée,
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
