Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Barock och kontrabarock i 1600-talets bildkonst. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August H a hr
att skilja de egenhändiga från kopiorna. I
samband därmed borde kanske omtalas, att
äkta teckningar av Rubens äro en verklig
sällsynthet, särskilt sådana för blivande
målningar. Däremot har han för minnes skull
tecknat modeller och naturavsnitt.
Den kontrabarocka strömningen tar sig
emellertid långt mera uttryck hos holländarne
än flamländarne, som t. o. m. i landskapet
vanligen verka rätt så deklamatoriska. Men
den härskar ingalunda exklusivt. Hos Frans
Hals avlöser den barockens anda och
stildrag, hos Rembrandt uppenbarar den sig
efter »Nattvaktens» dramatiska aktion 1642
växelvis med de förra. Men även i dessa
lugna, rogivande, meditativa holländska
bilder av skilda slag, där rummet kan domineras
av vertikaler och horisontaler och
uppbyggas, genom vad förf. kallar »optiska skikt»,
undvikes, så vitt jag kan se, däremot icke ett
ofta mycket energiskt syftande mot djupet,
illusoriska perspektiv, som just barockstilen
älskar. Den når sitt mål genom kraftiga
förgrundspartier (repoussoirer), som
stöjde-punkter för ögat i interiörer inskjutna
draperier, bord, pelare, väggpartier med ett
bakre ljusare eller mörkare rum, eller i
exteriörer, gatu- och strandremsor, byggnader eller
vanligast delar av sådana, murar, träd m. m.,
allt i avsikt att leda blicken i dj upriktningen
mot en i hastigt förminskad skala återgiven
bakgrund. Mellangrunden nästan försvinner.
Härpå erbjuder som bekant Dahlbergs Suecia
talrika exempel. I måleriet spelar härtill
ljus-föringen en viktig roll. I boken se vi många
avbildningar av holländska tavlor, som
visserligen ge oss rofyllda stämnings- och
existensbilder från hus och hem och kyrkor,
från gator och torg och Guds fria natur, men
ändock komponerats efter antydda regler
för vad som kallats »barockperspektivet».
Lärorika äro i det fallet Jan Vermeer van
Delft, Pieter de Hooch, Pieter Saenredam,
Emanuel de Witte, Simon de Vlieger, Hobbema.
Även diagonalt byggda kompositioner kunna
möta oss t. ex. hos Isak van Ostade,
Wouwer-man, Albert Cuyp o. a. På det upprörda och
gripna i landskapskonsten, alltså enligt förf.
det enda barockdraget i detta slags måleri,
lämna naturdiktarna Hercules Seghers, Jakob
Ruysdael, Rembrandt talande exempel, även
om av harmonisk ro dominerade landskap
hos dem icke saknas. I den sistnämndes
figurkonst uppenbarar sig naturligtvis ofta
det efter barockregler uppbyggda rummet
(Staalmesters). Den nyssnämnda förkärleken
för djupperspektiv och optiska effekter hör
även samman med barockens arkitektur i Rom
och den därifrån inspirerade, både den yttre
och inre, ett drag, som tydligen står i
samband med liknande företeelser i samtidens
bildkonst.
Frankrike mottar såväl från Italien som
Flandern viktiga impulser. I senare fallet
behöva vi blott tänka på, vad Rubens kan
ha betytt genom sin serie ur Maria av Medicis
liv för Palais du Luxembourg, och i det
förra gav Rom under hela epoken vägledande
mönster. Men allt det mottagna förändras
på något sätt i den franska saklighetens och
klarhetens tecken. Med all rätt kan förf.
framhålla, att de viktigaste värdena dock
möta oss i vad som skapas under århundradets
första hälft och strax efter, alltså Richelieus
och Mazarins tid, en period, långt rikare och
mer levande än den som fann sitt uttryck
i Ludvig XIV:s envåldsrike med dess
likriktning av stat, kyrka och konst. Före Le
Bruns akademism och pseudoklassicitet ligger
bildkonstens stora tid med Nicolas Poussin
i spetsen. Största delen av sitt liv bosatt i
den eviga staden rycktes även han till en
början med av strömmen, men väcktes under
studiet av antiken och Tizian och inspiration
av campagnalandskapets tystnad och
storslagenhet till insikt om sitt väsen. Det förde
honom till skapelser, i kristliga och
mytologiska bilder eller landskap med dylika motiv,
som bilda den klaraste exponenten för
upphöjd fransk idealitet i 1600-talets konstvärld.
Hela denna skildring av århundradets
bildkonst ger något mycket mer än en god
uppslagsbok. Den vägleder läsaren på ett
klart och levande sätt i en säkert för många
delvis sällsam och främmande värld. Kanske
kunna vi ej lösa alla dess gåtor eller glädja
oss åt allt vad som tilltalat eller beundrats av
den tidens människor. Hänvisningen till de
ovan omtalade strömningarna går som en
röd tråd genom det hela. Även om
kontra-barockens mästare, som antytts, i viss mån
ha lånat medel från annat håll i
samtidskonsten, tala de till oss på ett begripligare
språk och — vad som är viktigare —
meningen ligger oss oändligt mycket
närmare.
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
