- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
12

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Vagrams dagbok. Av Rabbe Enckell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

U r Va grams dagbok

Av R a b b e Enckell

_ 11 ETERS var här igen. Jag tycker om
honom i samma grad som jag irriteras av
honom. Jag tycker om hans öppenhet, hans
beredvillighet, hans förmåga att låta alla
känslostämningar löpa igenom sig som
genom en filtrerduk. Icke av estetisk
sensationslystnad, men på grund av
temperamentets lättrörlighet.

Jag tycker om honom för att han
inneslutit även mig i sin känsla, blott på grund
av att han inte kan förmå sig att dra upp
några gränser för den. Han kan visserligen
inte förstå mig, men hans känsla är naiv
nog att inte utgå från ett bedömande av
sina förutsättningar, utan blott från sitt
ursprungliga expansionsbehov.

Jag irriteras av honom emedan han
accepterar mig utan att förstå mig, emedan
han understöder mig medvetet, men
omedvetet hela tiden utövar en negativ
påtryckning. Hans välvilja endast förstärker
den omedvetna kritik redan själva hans
personlighet riktar mot mig.

Han förkroppsligar mitt onda samvete.

Jag fruktar honom därför att han är en
rikare, lyckligare och bättre rustad
människa än jag. För mig innebär tillvaron ett
tvång till aktivitet, till känsla, till
medvetenhet, till sammanfattande perspektiv.
För honom är tillvaron ett oftast
välkommet, ibland kanske mindre önskvärt
tillfälle därtill.

I min fantasis värld skulle han vara
tvungen att som björnen gå i vinteride.

I hans känslovärld skulle jag vara
tvungen att som ormen dåsa på en het klippa.

Och ändå kan jag inte undvara honom!
Jag kan inte tillägna mig hans sätt att vara.
Men jag behöver det som motvikt till min

egen existens. Han är depån som väntar
mig och till vilken jag kan återvända från
mina utflykter i min egen och tillvarons
ödemarker.

*



Det är mycket svårt att reglera ett
förhållande som vårt, så att det förblir
fruktbart. I samma grad som han väcker nya
impulser och tankar hos mig, i samma grad
hindrar han mig att fullfölja mina idéer.
Vi kan slösa bort timmar och dagar-utan
att komma i någon kontakt med varandra
— då är det som om vi behärskades av
fientliga makter, av vilka den ena krävde
den andras förintelse. Men plötsligt kan
allt vara annorlunda och jag når en
stimulerande kontakt av så ursprunglig styrka, att
alla tvivel upplöses och föreställningarna
omedelbart växer fram. Han förstår mig
visserligen inte, liksom jag knappast
honom, men vi har en gemensam plattform
för våra olika sätt att tänka och känna.
Jag innesluter honom i min fantasi, han
mig i sin känsla.

Hans starka intresse plågar mig dock ofta,
emedan han insätter det på ett galet sätt.
Själva styrkan av hans intresse avslöjar
hans oförmåga att verkligen fatta mina
avsikter. Själva den känsla han nedlägger i
sina bemödanden hindrar oss från att nå
varandra. (Han anser att skulden är min
kyla.) Jag skulle ibland ha behov av att
tala med en fullkomligt kall natur för att
överhuvud kunna uttrycka mina
spekulationer. Då jag inte funnit någon sådan
grips jag stundom av en stark negativism.
Denna negativism blir för mig oftast
omedvetet ett maktmedel att tvinga andra att

12

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free