Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Vagrams dagbok. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R a b b e Enckell
känslor till ett i mindre grad egoistiskt
plan.
* *
#
Sorgen är av nödtvång stum. Den låter
sig inte meddelas. Och det är också
därför vi, om vi någon gång luras till
bekännelser, alltid efteråt ångrar dem. Vi inser att
det vi visat i så ringa grad motsvarat vad
vi menat, att den som lyssnat antagligen
kommit just till de slutsatser, för vars
undvikande vi öppnat vårt hjärta. Nu har
han fältet öppet för gissningar och då vi en
gång bjudit honom att stiga in i vårt hjärta,
bryr han sig föga om den ordning och logik
som härskar där, utan vänder allt upp och
ned som han själv vill —. Till och med om
man sätter tilltro till våra bekännelser, är
dessa redan i och för sig så hopplöst defekta,
så snett uppritade och barnsligt
perspektivlösa att ingen kan utläsa ur dem annat än
en allmän karaktär, samma allmänna
karaktär som redan sättet att hälsa god morgon
eller middag utsäger, utan några som helst
bekännelser.
Icke konsten att öppna sitt hjärta, utan
förmågan att väl dölja det, är
eftersträvansvärd, och man måste vara en stor konstnär
för att verkligen på ett tillfredsställande
sätt lyckas med det senare. Intet är så
upplyftande som att hos stora skriftställare
läsa de passager, där man kan vara
övertygad om, att författaren dolt en hemlighet
hos sitt mänskliga jag i ord fjärran från sig
själv. Han tvingar oss att rikta blicken
mot det han själv skådar, att lyssna till
sanningen i sina ord och dock är det något
annat vi ser och något annat vi hör: hans
ordlösa hjärtas puls, ej förrådd av ett
enda ljud men förnimbar. Så får dikten
fullhet och verket liv i långt högre grad
än av den spontana bekännelsen.
Sorgen kläder oss i den nakenhet som
inte behöver döljas, emedan ingen märker
den. Det som kommer i dagen är blott de
bristfälliga uttrycken för vår besvikelse,
vår stolthet, vårt högmod eller vår
ödmjukhet, vårt raseri eller vårt saktmod, men
under allt detta förblir sorgen stum,
inkapslad i vårt hjärta. Därför växlar vårt
lynne ständigt, skiftar från mörkt till ljust,
kastar oss från häftig glädje över till bitter
smärta, lurar oss till vrede och övertalar
oss till besinning, allt under loppet av
några timmar. Sorgen iklär sig alla dessa
sinnestillstånd i hopp om att finna det enda
riktiga uttrycket för sitt väsen. I varje nytt
sinnestillstånd tror den att den funnit
sanningen, men knappt har den på fullt
allvar överlåtit sig åt det nya tillståndet,
förrän den finner att det är en falsk
spegelbild, att dess drag är vanställda och
främmande. På nytt krossar sorgen sin bild och
söker en annan med samma evigt
otillfredsställande resultat.
Det finns tusen stämmor inom oss som
ger liv åt sorgen. Och där den ena förlorar i
kraft, griper den andra in med ökad styrka.
Vreden ropar till sorgen: jag är ditt sanna
uttryck. Jag är, likt stormen, en befrielse
och tillför ditt blod mängder av syre. Hur
lätt är det ej att andas, när stormen sveper
om dig, lungorna fyllas av luft! Jag ropar
ja till dig, där alla andra ropar nej, jag bär
dig där alla andra lastar dig med bördor,
jag lyfter dig i frihet, låter dig vara den
du är — man säger att du i mina händer
förgår dig, men innerst är du sann när du
förgår dig. Akta dig för den som kräver att
du aldrig må förgå dig! Han vill blott
dra växlar på dig, utnyttja dig för sina
syften. Han älskar dig inte, han ser dig
inte.
Och sorgen låter vreden famna sig —.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
