- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
52

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Bellman som bokvän och autografsamlare. Av Olof Byström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olof Byström

teket) av skaldens yngste son upplyser
oss om att Carl Michael ärvde sin
farbrors »betydliga Bibliothek, som inpackadt
i flere lårar afgick från Cadix till
Stockholm, men lärer hafva förgåtts på vägen,
ty det kom aldrig Bellman tillhanda.» I
ett redan på 1760-talet upprättat
testamente hade konsuln i Cadiz åtnöjt sig
med att för Carl Michaels räkning speciellt
stipulera, att han ur konsulns samlingar
skulle erhålla »nationalkassans båda
räkenskapsböcker, n:r 14 och 15, samt den
skeppsförteckning, som har nummer 16»;
möjligen gåvo dessa arkivalier
upplysningar om konsul Bellmans hårt
klandrade verksamhet i Spanien, vilka han fann
lämpligt att överbringa till släktens
blivande huvudman i Sverige. Sammanställer
man nu dessa uppgifter om Jacob Bellmans
testamentariska dispositioner, får man nog
ett intryck av att Carl Michael Bellman
inom släktkretsen åtnjöt anseende som en
man med bibliofila intressen, som visste
att uppskatta såväl vackra böcker som
handskrivna dokument, med eller utan
släktanknytning.

När utgivningsarbetet på Fredmans
Epistlar igångsattes, saknade Bellman, av
flera vittnesbörd att döma, en mer
fullständig samling av epistelmanuskript i
original, varför man för 1790 års utgåva
ofta fick nöja sig med från skilda håll
hop-bragta avskrifter. Hur kom det sig då, att
Bellman med sina utpräglade
manuskriptintressen ej tog bättre vara på
handskrifterna till det verk, som han måste ha
betraktat som sitt yppersta och som han
ägnat så mycken tid och omsorg åt? Jag
tror, att man som förklaring härtill får
räkna med både nödtvång och generositet.
Den ekonomiskt hårt pressade skalden såg
sig ofta i behov av att visa sin tacksamhet
mot hjälpsamma vänner, ibland med
nyskrivna dikter och ibland med äldre verk i
handskrift, och på så sätt decimerades
undan för undan hans samlingar. Bellman

kunde glädja sig åt förvärvet av vackra
eller »curieusa» dokument, men till sin
grundtyp var han säkerligen mer lagd för
att dela med sig än för att samla i ladorna.
Fick han en vacker present av en god vän,
lät han den gärna efter en tid gå vidare till
någon annan vän, som vädjade till hans
tacksamhet eller medlidande. Någon större
omfattning lära därför hans samlingar av
manuskript, egna eller andras, knappast ha
uppnått.

Av intresse för det ämne, som här
avhandlas, är onekligen, att Bellman inom
sitt umgänge kunde notera flera av tidens
mer kända samlarenamn. Där möter t. ex.
den joviale stadsmajoren i Stockholm,
överste Samuel Christian Wallén, vars
stora kollektion av graverade porträtt var
vida bekant; Wallén var också liebhaber
på frihetstidens lättare diktning, och den
väldiga vissamling i fjorton digra volymer,
som han hopbragte och som numera
tillhör Ericsbergs arkiv, utgör en rik
fyndgruva för den som sysslar med epokens
sångtexter, enkannerligen Bellmans
ungdomsdiktning. En annan storsamlare på
visans område var kornetten C. M.
Völ-schow, »Bacchi arkivarie», som han
kallades, och i likhet med Wallén verksam
vid borgerskapets militärkårer; Völschow
tillhörde under lång tid Bellmans intimare
umgängeskrets och har i sina många
prydligt textade avskriftsband räddat stora
mängder av sin vän Carl Michaels
tillfällighetsdiktning, hans dramatiska arbeten
och mycket annat, som förutan den trogne
kornettens samlarmödor skulle varit oss
okänt. Passionerad storsamlare i vidare
bemärkelse än de föregående var
källarmästaren och vinhandlaren D. G. Nescher, som
hopbragte en högst imponerande
kollektion av mynt, porträtt, böcker och
manuskript — »en af den svenska hufvudstadens
förnämsta prydnader», såsom Gjörwell
uttryckte sig. Nescher tillhörde, liksom Wallén
och Völschow, den tongivande kretsen

52

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free