Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Grace Fenning—Inga Tidblad. Nicolas Randolph—Håkan
Westergren. Bill—Tom Olsson.
Fot. Almberg & Preinitz.
Seen nr Guldbröllop.
Då hon hörde mannen berömma sin fina, ännu
i honom förtjusta beundrarinna Belle
Schles-singer, med utmärkt smak och sympatisk
naturlighet återgiven av Harriet Bosse, för
hennes hy, sade Mrs. Dora: »Hon har aldrig
haft någon hy.» Men något hade väl, för att
hålla oss till de stora väsentligheterna, den
förtjusande Mrs. Dora hjälpt upp sin egen,
åtminstone med puder.
Det var en ansenlig samling typer
representerade i alla dessa barn och barnbarn,
vilka voro något enerverade av att den
energiska höga modern, farmodern och mormodern
alltid ville låta dem springa efter någon bok
eller lägga ett vedträ i brasan. Den ogifta
Hilda—Hjördis Petterson var kostlig i sitt
pustande och Margery—Frida Winnerstrand
i sin humoristiska indolens. Man må tycka
vad man vill om barn på teatern, men hennes
lille son Bill utfördes med en sådan säkerhet
och fullkomlig naturlighet av lille Tom Olsson,
att det skratt han väckte blev lika naturligt
som pojkens spel. Det var en äkta engelsk
barnkammare, gjord med mycken kultur-
historisk omsorg och där man förstår, att de
fullvuxna sökte sig in för att mer eller mindre
medvetet komma åt barndomsminnena.
En vacker och rörande seen utspelades
mellan modern och hennes dotter Cynthia—
Märta Ekström just då bordet dukades. Hon
bekände för sin moder, att hon i sex år under
sin Parisvistelse levat med en man, som nu
övergivit henne och med vilken hon icke var
gift. Hon fick av modern både förståelse och
förlåtelse. Då man såg hela denna mängd av
vitala och företagsamma yngre herrar och
damer, när de togo plats vid
guldbröllopsbordet, förstod man, att mycket skulle kunna
hända. Man begrep också, att författarinnan
ville ge det hela vad man brukar kalla livets
egen färg och rytm.
Ett älskande par med missförstånd och
dettas lösning i styckets sista seen var
Nicholas Randolph, den yngste sonen, spelad
alternerande av Håkan Westergren och Frank
Sundström, bägge lika omtyckliga, samt
Grace Fenning—Inga Tidblad. Hos henne
fick rörelsen och lyckan det mest
ungflicks-aktiga uttryck.
Får man icke tycka om »Guldbröllop», så
gör jag det ändå.
Nu är det fyrtioett år sedan Gustav Vasa
hade sin premiär, och det skådespelet håller
sig. Början är lika bra och slutet är lika
dåligt. August Strindberg har i »Gustav
Vasa» tack vare dess svenska ämne och
författarens genialitet, tack vare också ett
förträffligt utförande, särskilt då av styckets
huvudperson, vunnit man kan nästan säga
en ny seger, och stycket blev en stor också
publikframgång. Lars Hanson var den bäste
Gustav Vasa, som hittills uppträtt. Han liknar
mycket Milles’ andra upplaga av konung
Gösta, den väldiga träbilden i Nordiska
museets hall. Kanske skådespelaren aldrig har sett
detta konstverk, men då är det tur, att han
kom på den intuitiva tanken att utbilda sitt
ansikte på exakt samma sätt.
Man har talat något om att Gustav Vasa
var en bondekung, och det var han kanske
också, ty rikets nästan alla invånare voro ju
bönder, och om dessa kunde han ta hand.
Själv var han en fullblodsaristokrat, en av
de vad börden beträffar allra finaste männen i
Sverige. Det är groteskt, när Strindberg låter
honom med generad min säga: »Han kallade
mig Eriksson.» ja visst, hans högförnäme far
hette Erik, därför Eriksson med det magni-
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
