Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
ville upphäva tidens och rummets enhet på
scenen. Det är naturligtvis all anledning att
vara belåten med försöket att förnya något
så starkt traditionsbundet som scenens
förutsättningar. Det skulle vara både envist
och dumt att förneka, att den begåvade
författaren till detta stycke verkligen fått fram
mycket av mänskligt gripande, mer då det
gällde detta livet än då författaren ger sig in
på frågan om livet efter detta, något som
kommer fram i tredje akten, där de döda
sutto orörliga i blå belysning, småpratande
med varandra.
»Det skall vara poeter, som skola tala
om för oss, hur det är hos de döda»,
yttrade en entusiastisk dam efter
föreställningen. »Ja, när domprostarna inte göra
det», inföll någon, och när frisinnade
teologer, som det ibland heter, »icke intressera sig
vidare för eskatologiska frågor» — sådana
som handla om livet efter detta —, så får
man väl nöja sig med, att Sutton Vane i sin
»Till främmande hamn» och Thorn ton Wilder
lyfta något på förlåten. En viss oandlighet och
materialism ligger dock över dessa
funderingar, som då man ser herrar i smoking och
damer i puffärmar och turnyr efter döden bli
evighetsvarelser i den kostymen. Kan man ej
gå för långt i sin tro att Ka, anden, som
egypterna sade, skulle ha sitt substrat i
mumien? Jag har sett en mördad
portugisisk konung i frack och vit halsduk ligga i en
glaskista i gravkyrkan i Lissabon. Hans
furstliga och högaristokratiska vänner lägga
minnesgoda sina visitkort på locket. Ja,
folkens tro om sina döda har många
egendomliga former. Det är ju så naturligt, att man
under ångest och saknad vill intränga i en
fråga, som, det få vi väl ändå gå med på,
måste andligen dömas.
Med strålkastaren riktad mot de små
familjegrupper, vilkas liv skulle belysas, fick man
komma in i dessas vardagsliv på gott och ont,
och mycket både lustigt och rörande — dock
osentimentalt — fingo vi se påpekat av den
alldeles förträfflige regissören och
conferen-ciern Erik Berglund, som hade mycket ställ
med de oändligt många stolarna, det enda
som möblerade det väldiga tomma, av svarta
gardiner begränsade rummet. Han var
små-trevlig utan att vara platt, ibland allvarlig
utan att vara känslosam, där han promenerade
omkring i sin vardagskostym med en cigarrett
i mungipan. Även teaterns osynlige regissör,
Per-Axel Branner, hade gjort en förtjänstfull
insats, som ej får förgätas. Liksom i den här
för några år sedan givna »En dotter av Kina»,
utfördes vissa rörelser av de agerande utan
att de använde sig av några rekvisita. Man
drack sin visky och rökte sina cigarretter och
spritade sina ärter utan att några viskyglas,
än mindre visky, funnos och inga ärtskidor
heller — och det gick bra ändå. Däri skiljer
sig scenens fordringar helt och hållet från
verkligheten, där visky ofta verkligen
saknas. Man fick vara med om enkla och rörande
familjescener hos herrskapen Gibbs och
Webbs, och allra bäst voro kanske scenerna
mellan den tafatte hygglige unge George
Gibbs och hans fästmö Emily Webbs,
somliga av riktigt gripande verkan. Gun
Wåll-gren var som den unga flickan i sin oro för
äktenskapets ansvar så äkta i sitt utbrott
också av kärlek till sin George, att hon blev
den största vinsten för åskådarna. Man såg
intet av den lilla staden Grovers Corners i
New Hampshire och hörde blott bakom de
svarta gardinerna lokomotivens puffande.
Man fick också se, hur människorna älska
och lida där som annorstädes.
Översättaren, Anders Österling, hade tagit
vara på allt av lyrik och fantasi, som fanns i
det originella stycket.
Det var en festlig föreställning Dramatiska
teatern kom med, lockad av framgången med
»Som ni behagar», då man gav Shakespeares
»Much ado about nothing», Mycket väsen för
ingenting, i praktfull och huvudsakligen
smakfull uppsättning i tjugo scenbilder av Jon-And
och Alf Sjöberg. Den senare har på det mest
omväxlande sätt regisserat den klassiska
komedien. Shakespeare hade säkert blivit
häpen åt dekorationerna och ej minst åt den
jordbävning, som kom folk och palats att
snurra runt inför öppen ridå. Nå, detta tycker
jag själv vara en som man får hoppas
övergående hänförelse över det maskinella.
Shakespeare har från några italienska
diktverk, det ena en novell av Bandello och det
andra ur — anser Brandes — Ariostos »Den
rasande Roland», tagit huvudhandlingen. Det
är historien om hur den underbart rena och
sköna Hero—Anna Lindahl blir gift med
Klau-dio—Arnold Sjöstrand, en florentinsk greve.
Denne får av den onde Don Juan—Olof
Wid-gren höra, att hans blivande hustru strax före
äktenskapet skulle varit honom otrogen, och
genom att han får se en därtill anställd person
klättra uppför en repstege till Heros rum för
att där besöka Heros kammarjungfru, blir den
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
