Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
harm och häpnad hos sin lilla rara och roliga
rultikulta till moder,Mrs. Mollie
Parsons—Anna-Lisa Baude. Här kommer den vackra och
lidelsefulla dottern med en skärande dissonans i den
harmoniska ouvertyr till dagen, som frukosten
enligt Mrs. Mollie bör vara. Hon ville bryta med
det sätt, som många respektabla kretsar i
England anse vara det rätta, nämligen en
frukost aväten med ett något sakramentalt
allvar.
Tänk vad man tål för ett ringa mått av
fylleri i en pjäs! Nå, det är ju nästan lika
tråkigt med sådant i verklighetens värld. Ingen
kan räkna ut något skäl annat än ett lustspels
fordran på någon delikat situation, varför Mrs.
Clare och hennes blivande svåger Tim- Åke
Engfeldt ge sig ut på en eskapad till Dieppe,
så mycket mer som den unge mannen var
förälskad i sin fästmö, Clares syster. De blevo
fulla av champagne, och det är ju alltid bättre
än att som Tonys morfar—Olav Riego och
Tonys mormorsfar—Hilding Gavle berusa sig
med visky och bli exempel på, hur man genom
starka drycker först blir ett lejon, sen blir en
åsna och slutligen i sorgligaste fall ett svin.
Både den förstes festliga olustiga mimik och
den senares trevliga gubbfrisinne roade, men
lustspelets lustprocent var obetydlig och
stycket verkade klass II, hur förträffligt man
än spelade på alla händer som så ofta på
Blancheteatern.
Oscarsteatern öppnade sin säsong med
uppförandet av Celeber skilsmässa, en komedi så
blaskig, så oredig och rörig, att man från något
håll yttrat, att författaren Gilbert
Wake-field torde varit »tankspridd», då han skrev
den. Det hemskaste man kan säga om denna
ur alla synpunkter underhaltiga produkt var
att ej ens det utmärkta skådespelarparet
Ernst och Alice Eklund kunde avvinna det
tama stycket med dess torftiga erotik något
intresse för oss. En enda ljuspunkt fanns,
och det var den utformning Einar Axelsson
givit advokaten Willock. Kanske liknade han
mest en gladlynt och korkad engelsk major
— ja det finns sådana med. Den erotiska
spänningen i stycket var ettöres, men minnet
av Axelssons Willock, den evigt flinande
stollen, blev för mig som ett utflöde av
komisk kraft.
År 1893 blev victorien Sardous Madame
Sans-Géne till. Den gavs på Dramatiska
teatern i Stockholm 1895 och är nu efter nära
ett halvt sekel lika levande som då den
tillkom. Lika mekanisk, lika blottad på poetiskt
innehåll, säga de, som ej gilla stycket, och
som avfärda Sardou med ordet fäsör. Man
brukar i Frankrike kalla jättelika
historietavlor för »grandes machines», och man har
påstått, att »Madame Sans-Gëne» väckt ett
liknande intresse som dessa. Fyndig och kvick
är emellertid den store iscensättaren Sardou i
»Madame Sans-Gëne». Programmet upptog
trettiofyra namngivna personer, och stycket
är proppfullt av spänning och även av
lustigheter. Jag har alltid lika roligt åt när Fouché
berättar om en duktig officer, som hette något
konstigt, var det Timoleon eller Napoleon?
Ja, en gång var den blivande världshärskaren
anonym. Sardou förstår sig som sagt på
historisk regi, liksom Olov Molander, som
utmärkt framställde Fouché, den begåvade
giftblåsan, är en teaterregissör i stor stil, det
ser man också av detta stycke. Den yttre
omramningen, dräkter och dekorationer, äro
av stor vikt för den fylliga stämningen, och
scenbilderna här på Oscarsteatern hade
utförts på ett förtjänstfullt sätt av Arne
Åkermark. Vad empiren är pompös! Marskalk
Lefebvre—Edvin Adolphson, som efter
intagandet av Danzig blev hertig av denna
stad, var då redan gift med kompaniets
tvät-terska. Genom sin hjärtegodhet och sin
frispråkighet och främst genom sitt oerhörda
sociala avancemang har hon blivit en lysande
huvudperson i en komedi i napoleonsk
omgivning.
Jag har sett många franska, danska och
svenska skådespelerskor i Madame
Sans-Gënes roll. En av de bästa har varit Alice
Eklund. Hon hade det rätta humöret.
Skrattet, som i andra roller låter så kultiverat i
hennes mun, blev här som det skulle något
simpelt men alltid friskt. Överlägset
spelades på båda håll scenen med kejsaren—
Ernst Eklund. Nu ha vi haft tre utmärkta
Napoleonframställningar på svenska scenen:
Bror Olssons, Anders de Wahls och Ernst
Eklunds. Kunde Napoleon vara omtycklig?
Goethe blev ju i alla fall förtjust i honom och
hade långa enskilda samtal med den store.
Lefebvre lär liksom Bernadotte — så påstå
historieskrivarna •— ha varit en ovanligt
hygglig person för att vara marskalk under
Napoleon. Cathérine, den munviga damen,
uppskattade också hans maskulinitet. Jag
vet inte för vilken gång i ordningen jag ger
Adolphson detta hedersepitet.,
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
