Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Författaren Oscar Rydqvist, som skrivit
Kungens komedi, har i föregående stycken visat
sig ha erfarenhet av och känsla för vad teatern
fordrar. Här blev i alla fall »teaterstycket»,
som han kallar sin pjäs, litet tunt, ehuru det
spelades på så remarkabla ställen som i
kungens klädloge på slottsteatern på
Gripsholm och i kungens arbetsrum, i kajutan på
Amfion i Finland, hos en bonde i Dalarna
och till slut i Operans foajé den historiska
maskeradkvällen. Stycket har ett intressant
uppslag. Här behandlas Gustav III som
skådespelare. Redan då han var gosse anmärkte
hans lärare på hans smak för skådespel,
vilket blev till last »i anseende till den excès
och häftighet, hvarmed han faller deruppå»,
och då lille prinsen deklamerade i sängen,
kallades det för »en lastbar sedvänja».
Teaterhistorikern doktor Agne Beijer framhåller i
alla fall den höga nivå, som Gustav hade i
sitt pjäsval. Han var dock den moderna
svenska teaterns skapare, och Beijer har för
den, som skriver detta, framhållit som sin
övertygelse, att kungen fast trodde på teaterns
eggelse till hjältemod.
Man har dessutom alla skäl att minnas
Snoilskys ord om Gustav III, att han bar
teaterlagrarna i pudrat hår
i sällsam blandning med det äkta sanna.
I alla fall är det lätt att begripa den ovilja
äldre allvarliga statsmän kände, då de sågo
konungen utklädd agera och deklamera.
Teaterstycket var väl uppsatt på
Vasateatern och regien av, få vi säga,
teaterchefen själv, fru Martha Lundholm, hade
stora förtjänster; detsamma kan också sägas
om utförandet av huvudrollen. Här återgav,
som var att vänta, Georg Rydeberg kungens
nervositet och hans förfining på ett utmärkt
sätt. Det är ej så lätt att få med genialiteten
och det, som samtiden kallade konungens
»gudatycke», och det, som gjorde honom, som
andra beundrare yttrade, till »en stråle av
det eviga ljuset».
En god idé av författaren och även av
skådespelaren Erie Abrahamsson, som var
Gustafsson, konungens påklädare, var att han
gjordes så förtrolig med sin höge herre. Han
muttrade och puttrade i sin umgängelse med
monarken, uppgående i sitt något feminina
yrke. Den skådespelaren roar oss ofta.
På Vasateatern spelades också det franska
lustspelet »Christian» av Yvan Noë, där
hjälten utfördes av yrkescharmören,
norrmannen Gunnar Tolnæs. Han kan sitt yrke
till den grad, att han fick ej bara vår
sympati för byxor och väst utan också förlåtelse
för, att den enkle tjänstemannen Léon
Jourdain försnillade i hushållskassan. Man
var-kunnade sig över honom, sedan man sett,
hur drygt han hade det med Madame
Jourdain—Viran Rydkvist, härlig och förfärlig.
Nå, han var ju ingen idealisk äkta make, han
heller, men han behövde nog litet »livsrum»
en gång i månaden. Han snillade då som sagt
till sig litet av sin hustrus hushållskassa eller
kanske snarare av sin magra lön för att en
kväll i månaden få vistas i »le paradis
ter-restre». Vi veta redan av femtonhundratalets
träsnitt och kopparstick av kärleksträdgårdar,
hur det skulle se ut där: porlande källor, små
fontäner med vin och först och sist vackra och
tillmötesgående damer. Det porlande vattnet
utgöres här på Pavillon d’Armenonville vid
Bois de Boulogne, där även champagnen
bornerar, av Perrier och de andra franska så
gouterade mineralvattnen. Och det är en hög
kvalitet på de damer med olika nyanser av
moralitet, som utgöra dArmenonvilles
dampublik.
Här på denna högfina restaurang sitter M.
Jourdain under sitt andra namn av Christian
och ser intresserad på en dam, som just
lämnats av sitt sällskap; och han lyckas genom
sin elegans och sin erototekniska taktik få
denna förtjusande och välklädda dam »på
gaffeln». Denna Suzanne—Elsa Burnett, en
familjedam, hade den behagliga egenskapen
att gärna älska, och utan ekonomiskt vederlag.
Kostlig är motsättningen mellan det
Jour-dainska hemmets torftighet och
lyxrestau-rangens elegans. I slutscenen — och det
rörde nog boulevardpubliken — lämnar
Christian ädelmodigt i någon sorts social och
ekonomisk självbesinning sitt sköna byte åt
Suzannes ordinarie älskargrupp. Så fick
dygden på sätt och vis också sitt.
Hermann Bahr, den högintelligente
dramatiske wienske författaren, som också var
en av de främsta konstkritikerna i
modernistisk riktning, skrev lustspelet Konserten, som
1910 spelades på Svenska teatern och gick
två månader i sträck. Wienertonen ville Bahr
återge, och jag minns, att stycket, som då
spelades alldeles ypperligt av våra
dåvarande bästa förmågor, roade mig kapitalt.
Då jag återsåg det på Vasateatern, föreföll
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
