- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
98

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bruno Liljefors. Av Paul Rosenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Paul Rosenius

själv visar i sitt arbete »Det vildas rike».
Det är Liljefors halvliggande ute i
terrängen. Allt salongsmässigt har flytt bort
som en skugga, här är endast en murken
stubbe i marken. Man kan kalla det
»skyddande likhet», om man så vill: en räv kan
styra rakt på honom i hans orörlighet, en
fågel skulle kunna trohjärtat slå ned på
hans bruna allmogehuva. Men här finns
något mera: ett jagets hela förintande och
uppgående i ett fördjupat skådande.
Ansiktsdragen ha slappats, som vindstilla
segel, all hans levande själ har församlats
i hans ögon, vilka stå orubbligt frånvarande,
som i dröm, riktade icke mot någon
omgivningens enskildhet, men in i något
mysterium, i vilket allt flöt samman.

Så inställda »på oändlighet», som det
heter på »kamerajägarnas» språk, voro ju
ingalunda alltid Liljefors’ ögon, fast ju
sådant kunde hända även innanför
hemmets hank och stör. Så var det en gång
invid stugan på Bullerö, då hans mycket
minderåriga dotter Kraka kom fram till
fadern, där han syntes försjunken i
meditationer, och gemytligt tilltalade honom med
orden: »Hur e’ de’, lille Liljefors?» Det
kamratliga förhållandet mellan honom och
barnen var ett markant drag i Liljefors’
mänsklighet. Den tog sig kanske i all
synnerhet uttryck i förhållandet till sonen
Lindorm, då denne var ett litet gracilt
barn. Han plägade i fyraårsåldern om
nätterna ligga hos sin pappa och även hålla
denne hemma, när han skulle läggas. En
kväll ville hans pappa gärna komma ut för
naturstudier, och det lyckades honom
komma ifrån genom att lättsinnigt lova
att skjuta en utter åt Lindorm. Liljefors
ville inte gärna att Lindorm skulle
»förlora tron på Pappa», och Pappa gav sig ut
på det hasardartade företaget. »Man kan
säga att man skall gå ut och skjuta en
hare, men inte en utter», skriver Liljefors
härom i sin ovannämnda bok. Nåväl!
Liljefors hade rott i väg och låg och vän-

tade på sin klippa vid Järnafjärden. I
sista mörkningstimman såg han utterns
svarta nos i vattenytan med den
fosfor-lysande strimman efter sig. Skottet gick,
och Liljefors rodde hem »som i fest». »Bibi»
satt väntande och sov i sängen, och hans
pappa smög sig stilla ned bredvid honom.
På morgonen frågade gossen strängt efter
uttern. Med spelad likgiltighet svarade
hans pappa: »Den hänger därute vid
dörren.» Pojken var ute och tittade och
svarade, minst lika likgiltigt: »Ja visst, ja!»

*



Det har sagts att man för att förstå
Liljefors’ konst måste vara något av zoolog
och jägare. Det ligger väl något däri. Men
kanske är det ännu bättre att säga att man
måste ha kärlek på en gång till naturen
och konsten och att man, för att förstå all
hans konst, måste äga något av den
kännedom om det vilda, som i så eminent grad
utmärkte Liljefors -— detta senare bör ju
vara lika värdefullt som att känna modellen
vid bedömandet av en porträttmålares verk.
Man skall måhända vara jägare för att bli
övertygad om, hur riktigt Liljefors i en
teckning låter en vingskjuten »skräcka»
falla till vattnet. Och utan den förutnämnda
kännedomen om det vildas väsende
uppskattar man icke tillfullo de små
teckningar av fåglar, och även fyrfotingar, som
på ett så förtjusande sätt blivit insatta på
så många sidor i »Det vildas rike». Man
skall nog, sedan tidiga år, varit av hela
sin själ betagen i vad lörd Grey of Fallodon
kallade »the charm of birds» för att för
egen del kunna intyga att just så sitter en
nyss utkommen sångtrastunge på kvisten,
eller för att med egna upplevelser vara med
om vad Liljefors till sin teckning skriver
om domherren — hur »den sidengrå ryggen
och den gräddvita gumpen kom fram
mellan de delade vingarna, när fågeln från ett
strå bugade sig ned mot ett frö». Även på

98

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free