Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bruno Liljefors. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Rosenius
själv visar i sitt arbete »Det vildas rike».
Det är Liljefors halvliggande ute i
terrängen. Allt salongsmässigt har flytt bort
som en skugga, här är endast en murken
stubbe i marken. Man kan kalla det
»skyddande likhet», om man så vill: en räv kan
styra rakt på honom i hans orörlighet, en
fågel skulle kunna trohjärtat slå ned på
hans bruna allmogehuva. Men här finns
något mera: ett jagets hela förintande och
uppgående i ett fördjupat skådande.
Ansiktsdragen ha slappats, som vindstilla
segel, all hans levande själ har församlats
i hans ögon, vilka stå orubbligt frånvarande,
som i dröm, riktade icke mot någon
omgivningens enskildhet, men in i något
mysterium, i vilket allt flöt samman.
Så inställda »på oändlighet», som det
heter på »kamerajägarnas» språk, voro ju
ingalunda alltid Liljefors’ ögon, fast ju
sådant kunde hända även innanför
hemmets hank och stör. Så var det en gång
invid stugan på Bullerö, då hans mycket
minderåriga dotter Kraka kom fram till
fadern, där han syntes försjunken i
meditationer, och gemytligt tilltalade honom med
orden: »Hur e’ de’, lille Liljefors?» Det
kamratliga förhållandet mellan honom och
barnen var ett markant drag i Liljefors’
mänsklighet. Den tog sig kanske i all
synnerhet uttryck i förhållandet till sonen
Lindorm, då denne var ett litet gracilt
barn. Han plägade i fyraårsåldern om
nätterna ligga hos sin pappa och även hålla
denne hemma, när han skulle läggas. En
kväll ville hans pappa gärna komma ut för
naturstudier, och det lyckades honom
komma ifrån genom att lättsinnigt lova
att skjuta en utter åt Lindorm. Liljefors
ville inte gärna att Lindorm skulle
»förlora tron på Pappa», och Pappa gav sig ut
på det hasardartade företaget. »Man kan
säga att man skall gå ut och skjuta en
hare, men inte en utter», skriver Liljefors
härom i sin ovannämnda bok. Nåväl!
Liljefors hade rott i väg och låg och vän-
tade på sin klippa vid Järnafjärden. I
sista mörkningstimman såg han utterns
svarta nos i vattenytan med den
fosfor-lysande strimman efter sig. Skottet gick,
och Liljefors rodde hem »som i fest». »Bibi»
satt väntande och sov i sängen, och hans
pappa smög sig stilla ned bredvid honom.
På morgonen frågade gossen strängt efter
uttern. Med spelad likgiltighet svarade
hans pappa: »Den hänger därute vid
dörren.» Pojken var ute och tittade och
svarade, minst lika likgiltigt: »Ja visst, ja!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
