Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Coena domini. Några påskfunderingar. Av Göran Axel-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göran Axel-Nils s o n
som hava fött dem, och om fäderna som
hava avlat dem i detta land:
Av svåra sjukdomar skola de dö; man
skall icke hålla dödsklagan efter dem eller
begrava dem, utan de skola bliva gödsel
på marken. Och genom svärd och hunger
skola de förgås, och deras döda kroppar
skola bliva mat åt himmelens fåglar och
markens djur.
Ty så säger HERREN: Du skall icke
gå in i något sorgehus och icke begiva dig
åstad för att hålla dödsklagan, ej heller
ömka dem; ty jag har tagit bort min frid
ifrån detta folk, säger HERREN, ja, min
nåd och barmhärtighet. Och både stora
och små skola dö i detta land, utan att
bliva begravna; och man skall icke hålla
dödsklagan efter dem, och ingen skall för
deras skull rista märken på sig eller raka
sitt huvud. Man skall icke bryta bröd åt
någon för att trösta honom i sorgen efter
en död, och icke giva någon tröstebägaren
att dricka, när han har förlorat fader eller
moder.»
I ovan anförda språk av profeten
Jeremias (16: i—7), utgörande en straffdom
över folket, göras vi underkunniga om en
del gammaljudiska begravnings- och
sorgesedvänjor. Några av dem torde vara
urgamla och återfinnas hos de flesta folk
även på mycket primitivt stadium, såsom
dödsklagan och ristning av märken på
kroppen samt hårets avrakande på huvudet.
Det vanliga bruket med förhyrda gråterskor
förekommer ju i Orienten än i dag.
Ristning på kroppen samt hårets avrakning
torde förr allmänt ha förekommit hos
judarna, om det än var förbjudet enligt
Mose lag: »I ären HERRENS, eder Guds
barn, I skolen icke rista några märken på
eder eller göra eder skalliga ovanför
pannan för någon död.» (5 Mos. 14: 1.)
Förbudet återfinnes även på andra ställen
(3 Mos. 19: 27—28).
Ytterligare exempel på dessa bruk
förekomma i bibeln: »Raka dig skallig och skär
av ditt hår, i sorg över barnen, som voro
din lust.» (Mika 1: 16.)
Jeremias nämner slutligen också ett
annat vedertaget bruk, nämligen
sorgemåltiden med den sörjande eller de
efterlevande, vilket bruk hos judarna var
obligatoriskt. över hela jorden och hos alla folk
påträffas även denna sed allmänt
förekommande såsom ett uttryck för sympati
och deltagande i anhörigas och vänners
smärta. En viss ritual vid denna
sorgemåltid synes ha varit utbildad hos
judarna. Sålunda talas om att »bryta bröd
med någon» samt att »giva någon
tröstebägaren att dricka». — För våra nordiska
förfäders vidkommande kan ju hänvisas
till det allmänna bruket att dricka gravöl,
»dricka minne», varvid den dödes skål
tömdes (se härom t. ex. L. Hagberg: När
döden gästar, Sthlm 1937).
Vi finna detta bruk omnämnt även på
flera andra ställen i Gamla Testamentet,
t. ex. hos Hesekiel (24: 16—17): »Du
människobarn, se, genom en plötslig död skall
jag taga ifrån dig den som är dina ögons
lust; men du må icke hålla dödsklagan
eller gråta eller fälla tårar. Tyst må du
jämra dig; men du skall icke hålla
sorgefest såsom efter en död. Nej, sätt på dig
din huvudbindel och tag skor på dina
fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke
det särskilda bröd som eljest är övligt.»
Icke minst den sista meningen är här av
betydelse. Uppmaningen upprepas i Hes.
24: 22. Även skulle kunna anföras Tob.
4: 18: »Var frikostig med ditt bröd vid de
rättfärdigas begravning.»
En tysk forskare (Schmidt) säger i sin
kommentar till Jer. 16: 7, att vid dödsfall
»bereitet man — das ist noch heute so in
den palästinischen Dörfern — ein
Trauer-mahl, zu dem man die hinterbliebenen
einlädt. Und während man ihnen das
Brot bricht und den Becher füllt, sagt
man Rühmliches über den Verstorbenen
und tröstet die Trauernden über seinen
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
