Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Nils Svanberg 1902—1939. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruben G : s o n Berg
Det är undergivet; han måste ha tänkt på
hur jublande, övermodigt lycklig han var, när
han skrev sin första sång om lyckan (Lågan,
sid. g):
Det är synd om alla människor,
som iiite får längta som jag,
när jag längtar efter dig, min lilla vän,
var timma natt och dag.
Ty vi båda ha skådat jorden
så ljuv som aldrig förr
och vandrat ovan stjärnorna
och sett in genom himlens dörr.
Han längtar efter ro, han söker harmoni, men
var skall han finna den? I ett credo quia
absurdum:
Du har en gång varit min,
och du kan aldrig någonsin,
aldrig bliva annat.
Han varnar eller beder henne:
Du skall ej tänka alltför ringa
om det som en gång var dig allt.
Han vet »att stundens lycka rymmer evighet»
och manar ännu en gång: håll det försvunna i
ära! Men han har kämpat sig trött:
Livets bilder komma mig inte
nära nu längre.
Människor bli mig knappast heller
kära nu längre.
Denna diktning är gripande genom sin djupa
uppriktighet och stränga allvar, gripande också
genom formens enkla renhet.
En liten grupp dikter ger uttryck för
skaldens kärlek till friheten, hans förakt för
»skälmar och smädare», hans hat till
»barbarerna». Svanberg var icke någon ensidig specia-
list, som grävde ned sig i det som roade honom
själv mest. Han deltog i vad man brukar kalla
kulturdiskussioner, hans inlägg
uppmärksammades alltid och betecknades ofta som
»vägande». Jag skulle förbigå en viktig sida av hans
författarskap, om jag inte eftertryckligt
fram-hölle hans stridbara humanism. Han gav ut en
liten samling uppsatser under titeln Får konsten
leva? 1937, där han tar ställning till åtskilliga
viktiga spörsmål. Hans huvudlärare var den i
Sverige obegripligt förbisedde Benedetto Croce.
Det var inte bara dennes Estetica, som
Svanberg hyllade; han skattade honom lika högt
som filosof, kritiker och historiker, kallar
honom en »förnyelsens, humanitetens och
allsidighetens idealtyp» och »Europas samvete»,
det senare med hänsyn till Croces lidelsefria och
moraliskt sanningssökande syn på den
europeiska politiska och kulturella utvecklingen.
Svanbergs Crocestudier äro det förnämsta i
boken. Men där stå även utmärkta uppsatser
om några samtida svenska skalder,
Silfverstolpe och Asplund m. fl. De äro mönster av
god kritik liksom de recensioner av modern
svensk lyrik, som han skrev i denna tidskrift
under sina sista levnadsår. De äro känsliga och
omsorgsfulla, förstående och förklarande,
positiva och främjande, fullkomligt fria från den
vanliga bladkritikens jakt efter förebilder och
fel. Lika lugnt och objektivt behandlade han
några moderna företeelser som Tidens slagord
samt Ungdomen och nuet. I alla dessa artiklar
förfäktar han sin åskådning, som han själv
nämner kritisk idealism, en otidsenlig
uppfattning, en relikt från aristokratisk tid, då även
filosofin stod i ära.
Hans minne skall leva.
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
