Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
Sigfrid Lindström.
tiodubbla, sådant rabalder som det blev
kring avrättningen; eller om vad som hände
sedan Jesus sagt: »Den som är ren, han kaste
första stenen» — det blev en pinsam paus,
sedan kastade alla sina stenar, de första av
självgodhet, de andra av feghet och
medlö-peri, de sista av vad de kallade humanitet . . .
Ur sådana historier talar inte precis någon
hurtig livsbejakelse. Sigfrid Lindströms
diktning är förtrogen inte bara med det
grubblande och svärmiska svårmodet, utan med
vad värre är, olusten, den grå fiaskodagern
över tillvaron. Han dröjer gärna vid de
riktigt utestängda och vanlottade, vid dem som
inte få vara med ens om katastroferna, utan
dela lott med fjärilen i restaurangträdgården
— det var en elektrisk lampa den flög mot,
den blev besviken även på sin åtrå till en het
och lysande undergång. . . Men allra djupast
skär hans självrannsakan just i berättelsen
om herden som sade sitt ord för att rädda sin
själ. Ty Sigfrid Lindström vet att han själv
alltid måste göra som den herden. Skall det
bli hans lott, och allas som protestera mot
masspsykoser, att våra ord inte uppfattas
och vår röststyrka endast hjälper hopens
skrän ?
Vad Sigfrid Lindström beträffar, liar han
vederlagt sin saga med sin egen konst. Den
har aldrig kunnat missuppfattas, och den har
aldrig varit verkningslös. Mycket har han
inte publicerat under de aderton år som gått
sen hans debut — tre sagosamlingar, en
versbok. Men i dessa böcker finns ingenting
lösligt eller likgiltigt, och allt tjänar hans enkla
förkunnelse: nederlaget är säkert — gott, då
fortsätter vi striden! Det är en tydlig
förkunnelse, och den har inte blivit ohörd: Sigfrid
Lindström har den distinkta och dämpade
stämma, som skapar tystnad omkring sig.
Men sedan har man väl ibland med ängslan
gjort sig samma fråga som i Sigfrid
Lindströms saga inför vårt lilla lands litteratur
över huvud: skall den visa sig vara att lita
på — skall den kunna göra som herden, hålla
sig fri från smittan av skriken, och skall den
kunna göra sig hörd ? Det enda man kan svara
-— sedan man sett de böcker som kommo ut
den första krigshösten och kommit till under
det långa nervkriget 1938—39 — är att den
svenska litteraturen gör så gott den kan.
Författarna äro att lita på, de ha praktiskt
taget alla stått rycken mot tidens
masspsykoser. Den känslan får man visst inte bara,
när de direkt ge tillkänna sin mening om
samtidens konflikter -— man har den känslan
ännu tryggare, när det visar sig att svenska
författare helt enkelt bevarat sin stil och
hållning orubbade, sin livsåskådning och
människokunskap oanfrätta. Det var med
särskild vederkvickelse man hösten 1939
välkomnade de pålitliga berättarna och kände
igen dem.
Bland de författare som närma sig
veteranklassen, har det varit en glädje att känna igen
Sigfrid Siwertz och Fredrik Böök.
Fredrik Böök har hämtat ett nytt fång historier
ur sina barndomsminnen från Kristianstad
och ur den sägentradition från Hallandsåsen
som förmedlats av Carl Ekberg, gästgivaren
på Margretetorp. Han har med mycken
konstfärdighet arrangerat historierna spännande
och tagit vara på deras poänger, han har värmt
dem med sitt rika och känslosamma gemyt
och serverat dem med aptitlig kulturhistorisk
garnityr. Det räcker för att man ska känna,
hur mycket av svensk kulturtradition denne
berättare företräder. Ur en av berättelserna
tar han fram ett människoöde på verkliga
diktares sätt — den handlar om den svala
fröken Virginia Winter och hennes renlighets
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
