Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
ning till världshändelserna, innan de fört till
slut sina stora arbetsplaner. Olle Hedberg
hade 1937 fçett ut den första av böckerna
om Karsten Kirsewetter, och där hade folk
nog mest lagt märke till illusionslösheten och
spefågelshumöret, som felaktigt förväxlades
med känslokyla: det borde ha märkts redan
då, hur spefågeln Karsten visas vara innerst
inne en mycket olycklig pojke: han är inte
bara ett tidsfenomen, mellankrigstidens
galg-humör inkarnerat i en väluppfostrat
ouppfostrad överklassyngling; Karstens situation är
allmänmänsklig — ur ungdomspaniken inför
världens tarvliga och förljugna apespel har
han flytt in i den oansvariga charmörens roll,
som han spelar glansfullt och där han kan
ta sig för vad han behagar, ty ingen tar narren
på allvar. Det blir hans första lekvärld och
låtsvärld, men han blir väckt därur, när
kärleken skakar honom längst in och flickan han
älskar är med på hans lek och accepterar
hans glansroll — men inte annat eller mera:
den Karsten, som gråter över sin fars brev i
sista kapitlet, är ett övergivet barn som bara
har en vild längtan — att bli tagen på allvar.
Karstens penitens började då han blev ställd
inför de livsmakter skeptikern Olle Hedberg
tror på och tyr sig till: ärligheten hos Sonja,
som ler med darrande läppar även mot
förtvivlan, det trumpna beslutet att slåss mot
världens djävelskap hos vännen Mårten
Berg-feldt, gentlemannaskapets enkla heder och
godhet hos gamle överste Kirsewetter. Hur
penitensens väg kom att gå, berättades i
seriens andra del, av 1938: Karsten slår över
från skälmens roll till pelarhelgonets, den
hemliga askesen med tagelskjorta under
guldstickad jacka skall göra honom värd att ta
på allvar, genom konsten att avstå skall han
träna sig stark, tvånget att försaka skall
adlas till frihet och föra till frid. Parallellt
genomföres bimotivet, hur Mårtens utflykt
in i Moderna Unga Människors äventyr leder
till att han och hans Annemari frankt
acceptera äktenskaplig vardag av 30-talssort:
han och hans Annemari slå ilsket ifrån sig
mot allt som kunde kallas känslosamt eller
stämningsfullt, ty de hålla fast vid
protestinställningen mot den fromlande och
inställsamma oärlighet som vidunderligt
representeras av Annemaris far, prosten Tirén. Detta
var genomföringssatsen i kompositionen,
skulle alltså inte verka som avslutat helt.
Ändå hade man efter »Mota Olle i grind» på
känn att diktaren blivit avbruten i sitt arbete,
fått andra ting på hjärtat än Karstens och
Mårtens historia. Det hade han också. Våren
1939 kom »Ut med blondinerna!», till formen
en voltairiansk conte, i själva verket ett
omaskerat utbrott av vrede, fasa och ömkan över
hur människor offras av våldspropagandans
masspsykoser, ett skri som får ord i en bön:
»O Gud, hav medlidande med oss arma
människor, som söka lindra livets kval med våra
likars jämmer. . .» Den lilla boken betydde
inte en övergående episod. När Olle Hedberg
slutförde Karsten Kirsewetters historia
hösten 1939, lät han sina diktgestalter känna
livet skuggat av Den Stora Nedbusningen, och
i slutkapitlet får den gamle översten mumla en
bön: »Gud, låt mitt barnbarn få bli
medborgare i ett fritt Sverige ...» Boken handlar
om hur Sonja kommer tillbaka från sin
amerikanska exil. Hon förs mitt upp i det makabra
spexet kring den mycket obegråtne faderns
frånfälle, hon får ta mått på
änkan-servi-trisen och uppleva sin mors nya lycka med
postmästar Ljunggren — en lycka pikant
kryddad med hyenekalas på andras besvär
och med välvårdat hat till den döde. Olle
Hedberg får än en gång visa sin grymma
virtuositet att avslöja borgerskapets värld —
the nice people — i murket sönderfall. Det är
en mycket ensam Sonja, som möter Karsten.
Han å sin sida har fått erfara att även
peni-tensen är en farlig låtsvärld: all den unga åtrå
han kämpat ner i det undermedvetna bänder
på som ångest, bubblar upp i torgskräckens
svindelsymptom. När han väntar ut Sonja
en regnig natt utanför Frälsningsarméns
hotell, är han en människa som ber för sitt
liv. En sådan människa är att ta på allvar.
Kring deras kärleksnatt med de lågmälta
samtalen i gäcksam jargong får diktaren det
att skimra av helig natt. En gång tidigare
hade Karsten formulerat paradoxen att det
bara finns två människor på jorden: en man
och en kvinna. Den bekräftas nu, i annat
tonläge: »Man måste tro och hoppas, och
jag vill göra det tillsammans med dig.»
Intet tas tillbaka av vad de bägge utrönt
i revoltens tecken — intet av det de rädda
och förljugna kalla skepsis och cynism.
»Jag ångrar inte min materialistiska period»,
säger Karsten på ett ställe till prosten Tirén,
som skruvar sig när samtalet börjar ta en
andlig vändning. »Hade jag inte gått igenom
den, så hade jag måhända inte förstått, att
andelivet utmärkt väl tål sanningen, den hela
och fulla sanningen. Lite smussel brukar det
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
