Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie - Inskrift å nya storklockan i Halmstads kyrka. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H a r r i e
något gille mer. Men han går stadigt från sitt
sista gille, hans son får följa med bara för
sällskaps skull, och han får ändå en gliring
för sin beskäftighet: »Du har varit för mycke
fram och tillbaks: en ska inte vara fram och
tillbaks...» Då känner man igen, vad för slags
karl gamle Toring är: »Det lider emot kvällen,
sad’ Bele kung ...» Och där är den
söndagseftermiddag då Knut Torings mor tar emot
nattvarden av den unge hurtige prästen som
är så intresserad av nya bilvägar: man hör
den gnälliga rösten inifrån kammaren, som
säger efter syndabekännelsen, och man
känner igen vem den tillhör, det är en bräcklig
och illa medfaren människa som gör sig
färdig med denna världen, men i hennes visdom
och tålamod verkar en makt som skall
fortleva genom ständigt nya kvinnosläktled: hon
var Moder Jorden själv. Men Knut Torings
eget öde? Det blir han inte färdig med, och
det är inte heller diktarens mening. Den
natten hans mor dör sitter han vid radion och
lyss efter sena nyheter utifrån världen: det
är Hitlers och Chamberlains möte i
Godesberg som pågår. 1 Lidalycke händer det den
natten, att en gammal människa får dö i
undantagshuset och att en son födes åt Knut
Torings bror inne i gården: sådan är rytmen
i Lidalyckes historia. Knut Torings öde är att
han är tvungen att leva med i bägge slagens
historia. Hans liv kommer även i
fortsättningen att bli invärtes kluvet, men det är
just motsatsspänningen i hans inre som
driver fram det verk han är kallad till: han skall
höra till de otillfredsställda, som ta sikte på
det oåtkomliga, enheten mellan Moder Jord
och tankens äventyrs värld: »Att sträcka sig
efter mer än det som han kunde räcka med
sina händer, var meningen med hans
levnad. . .»
INSKRIFT Å NYA S TORKLOCKAN
I HALMSTADS KYRKA
Av FREDRIK VETTERLUND
Stig, min väldiga klang, ut över stad och
slätter
Vig till högtid och bön lyssnande
mänskoätter
Bär mot eviga rymder opp
Hjärtats bävan och hjärtats hopp
Jorden är skuggors hem, kvalet och
samvetsnöden
Fäste sin boning här, möta den blinda
Döden
Stig, min klang, över död och mull
För en frälsande kärleks skull
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
