- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionionde årgången. 1940 /
188

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Filmkrönika. Av Herbert Grevenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herbert Grevenius

förvirrar dem med sin nyckfullhet och sitt
humör och oväntat tar hem ett spel, innan de
hunnit stryka sina skägg två gånger, ganska
ohågad på det hela men klok och envis av
plikt, eftersom hon som troninnehavare och
därtill barnlös har familjeintressen att bevaka,
familjeintressen som hon i stark medvetenhet
om sin härkomst känner är liktydiga med
landets. Den feodala rivaliteten ligger som
salt i de hemliga såren i kärlekshandeln
mellan henne och Essex, men eftersom denne
i Errol Flynns gestalt mest framträder som
en grann och tjusromantiskt äventyrlig karl
och det hela dessutom spelas i färglagda
jättegemak, tydligen i en borg av fantastiska
proportioner, har man svårt att ta hans
konspirativa rörelser kring en så magnifikt
infattad tron riktigt på allvar. Det tunnar
ut spänningsmomentet i hela konflikten,
gör den till ett stycke kunglig romance och
ingenting mer. Färgfilmen har en benägenhet
att locka fram det brackbanala i amerikansk
film ur dess alltid lätta slummer.

De hastigt instuckna vykorten från Essex’
irländska expedition med tungt
stålklädda soldater på marsch genom sumpmarker
mot evigt vikande och oåtkomliga friskaror,
anförda av en dristig och rundhylt Robin
Hood (Alan Håle), har då en uttrycksfullare
kolorit och är dessutom helt fria från det
övriga sceneriets lite stela teatermässighet.

Greta Garbo spelar i Ninotchka med vacker
och allvarlig, delvis strålande komedikonst,
som fördelaktigt skiljer sig från den vitsiga
lubitschka salongstonen i övrigt, en sträv
ung sovjetpuritanska, utsänd till Paris att
lära tre i köttet svaga agenter att hålla sig
till direktiven. Mötet med den västerländska
livsstilen, som, något knapphändigt tycker
man, representeras av en kunglig svit på
ett lyxhotell, en nattklubb med champagne,
den något fetlagt charmörmässige Melwyn
Douglas och en frygisk vårhatt, redan
världsberömd, utlöser äntligen skrattet hos henne,
och detta skratt, hemlighetsfullt livgivande
som ett vårregn, får allt det förkvävt och
flickaktigt kvinnliga under den principenligt
osentimentala ytan av amason att leva upp
i sensuellt genomskimrad fräschör.
Förvandlingsprocessen varieras i burleskare form
hos de tre med ironisk måtta porträtterade
tovaritjerna, hos vilka den kuvade livsaptiten
likaledes växer i direkt proportion till
avståndet från fäderneslandet.

Men har inte bolsjevismen på våra
breddgrader våren 1940 blivit något alltför
allvarligt för att bara godmodigt ryckas i
skägget? Den svenska premiären på filmen ägde
rum samma dag som det finsk-ryska
fredsfördraget publicerades, och filmens
lättvindiga kåserande om broar över klyftor,
vilkas djup vi börja ana, klämde ytterligare
till om hjärtat. Nå, det var kanske bara
den dagen. Filmen hjälper till att befästa
oss i den lite roade överlägsenhet gentemot
Sovjetryssland som vi i vår
hushållsam-het med övriga befästningar så väl
behöver. Låt oss hoppas på champagnen och de
delikata västerländska dessouserna! Och på
solsken och vackert väder!

Mannen från andra sidan, regi: Bucquet,
koncentrerar i soligt söndagsstilla amerikansk
småstadsram Paul Osbornespjäs »Ön Borrowed
Time», en mycket anglosachsisk subtilitet
men inte utan sitt svala poetiska behag, ett
practical joke med döden, som presenterar
sig som en korrekt skräddarsydd, mycket
allvarlig och för all jordisk vardagsängslan
artigt oförstående mr. Brink. Av en gammal
morfar i rullstol och en liten pojke, vilka
bägge närmast stå i tur på hans lista, en aning
säger oss det, luras han upp i ett lummigt
äppelträd med en magnetisk och inte utredd,
endast förutsatt olust att släppa sitt rov och
blir sittande där maktlös och overksam,
tills en insikt hos den gamle sakta vaknar
om att dödens frånvaro håller på att göra
jorden till ett verkligt pinorum för alla dem,
som vänta honom som en befriare. Mr. Brink
befrias och kan gå vidare på sin lista, och de
bägge som stått först finner att det de med
alla krafter spjärnat emot egentligen inte
alls var så svårt.

Filmen är koncisare och diskretare i tonen
än pjäsen, som utnyttjar situationen kring
trädet till det tröttsamma, men tar inte med
tillnärmelsevis samma finess det inledande
steget från verklighet till fantastik. Lionel
Barrymore, själv en fånge i rullstol numer,
får det att lysa och spela om morfaderns
bit vargslynne, och där är under de fula
svärorden något vekt och i andra ord svårfångat
i det kamratliga samförståndet mellan honom
och den buttre och trohjärtade lilla grabben,
en kamratlighet som vackert får sin tysta
förklaring i att de bägge stå lika nära den
osynliga gränsen.

Barrymores beska och osminkade gemyt

188

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free