Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fänrik Ståls sägner i bildkonsten. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o 11 Silfverstolpe
Albert Edelfelt: Vignett.
missarie för den finska avdelningen på
världsutställningen i Paris 1900 måste han
sätta till alla segel och använda allt sitt
inflytande för att Finland, då föremål för
hela världens uppmärksamhet och sympati,
skulle göra sig gällande på det rätta sättet.
De hundratals bladen kommo till under
pauser mellan seanser, konferenser och
»tapetserarebestyr» i världsstaden eller i
lyckligaste fall under korta ferier ute på det
älskade Haiko vid Borgåfjärden. Men
trycket och jäktet fick honom inte att pruta
av på ambitionen. Patriotens oro för
Finland gav eld åt hans arbetsstunder.
Det första häftet av verket kom ut till
»Sägnernas» femtioårsdag 1898, och efter
tusen sorger och bedrövelser förelåg det
färdigt två år senare. Då skrev Edelfelt
till sin mor:
När jag nu ser på Fänrik Stål, så där en gång i
veckan, så måste jag tillstå att jag är rätt nöjd.
De här sista årens harm och elände ha hjälpt till
att få kläm i teckningarna. Visserligen finnas
helt misslyckade som Sandels’ apoteos och Den
döende krigaren . . . men så finnas där andra som
Döbeln och korpralen nr 7 Standar, trumslagar
Nord, Rissanen (Sven Dufva och ynglingen med
barmen sönderskjuten) — vad betyder det att
det ej är Runebergs yngling; det är finska folket
jag ville rita — Soldatgossen, Schwerin, nr 15
Stolt: »Säg har du glömt hur du tog dig gevär»,
och Bröderna, som gör att jag själv får litet kalla
kårar över ryggen. Det är det allra största beröm
för mig att dessa teckningar icke verka störande
på intrycket av Fänrik Stål, som har sin
underbara trollmakt; det där att man icke kan låta bli
att lipa när man är finne och bara tänker på vissa
rader!
Omdömet torde vara fullt riktigt, både
i dess berömmande och dess kritiska del.
Bladet till »Sandels» är för pompöst och
teckningarna till »Den döende krigaren» äro
för sentimentala — det är nu i någon mån
den långt före de övriga »Sägnerna»
tillkomna diktens fel.
Anspänningen hade varit oerhörd för den
omkring femtioårige mannen, vars livstid
snart var utmätt — han dog på
sensommaren 1905. »Modeller försöktes och
avskedades, hundra olika ställningar, olika
fysionomier ritades och förkastades, den minsta
lilla vignett fordrade samma tankearbete
som en tavla», säger hans syster Berta.
Säkert valde och vrakade han många idéer
innan han beslöt sig för manéret. Han
avstod från den ornamentala stil med
anklang av engelska prerafaeliter han
använt för »Kung Fjalar» (1895) och
anknöt i stället till illustreringen av Snoilskys
»Svenska bilder» (1894). Liksom där men
med vida lyckligare resultat blandar han
lavyrer, bläckteckningar och kolteckningar.
De förra falla möjligen någon gång ur ramen,
det blir tavlor och inte bokillustrationer
av dem. Men underbart märgfulla äro hans
penna och kolstift — det är med dem han
formar den knutna, energiska
Edelfelts-stilen som ger kraft åt landskap,
figurer och emblem.
Med en rent estetisk analys kommer man
emellertid inte åt den väsentliga skönheten
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
