Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Vad Konstantins triumfbåge berättar. Kring ett nyutkommet arbete. Av Åke Åkerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Åkerström
Faraglia fot.
Porträtt av Konstantin från en
av medalj ön g er na.
Konstantins triumfbåge. Återigen måste
man här beundra författarens grundliga
lärdom i tiden samt hans skarpsinniga
tolkningar. Dessa partier synas mig i sin
metodik och sitt säkra handlag vara värda
en särskild eloge i den rika volymen.
Förvisso kan man här med författaren
låta tanken gå vidare och fråga sig, om det
ens varit en tillfällighet, att dessa på nytt
brukade reliefer (till vilka också de
aure-liska på attikans långsidor höra) just äro
från Trajanus’, Hadrianus’ och Marcus
Aurelius’ dagar. Dessa tre kejsare
representerade dock för senare generationer ett
sæculum aureum — den stora tid, som
farit; förvisso ville man genom detta urval
leda in en fläkt från den gamla goda tiden.
*
Det avslutande partiet behandlar
Konstantinbågens stilhistoria, vartill är knuten
en överblick över samtida stilistiskt
besläktade verk. På Konstantinbågen
arbetades i två manér, dels ett folkligt, enkelt
och sakligt berättande, dels ett skönlinigt,
kalligrafiskt med arv från den klassiska
tiden. För tillämpningen av dessa båda
stilarter konstaterar L’Orange, att så länge
konstnären har att göra med ett realistiskt
ämne, krig, belägringar och dylikt, som
ligger honom nära som händelser, då
använder han det folkliga maneret, men så
fort det kommer till en mytologisk figur
eller annat allmänt ämne, griper han till
det skönliniga, och uppenbarligen har
också samma verkstad, ja, samma
konstnär behärskat båda manéren. Intressant är
t. ex. att se, hur Victoria håller sig i den
klassiska typiken. Ett exempel på
motsatsen känna vi från frisen. När soldater
framställas, stå de där som skarpa silhuetter
radade bredvid varandra i ett kärvt
staccato, som också i kompositionen är så
fjärran som möjligt från den klassiska
frisen. A andra sidan ger denna folkstil
rum för det genreartade, ofta drastiskt
överdrivna, som t. ex. i scenerna vid
penningutdelningen.
Denna stil, det kan L’Orange påvisa, är
den tidstypiska stadsromerska stilen. Här
har en representativ verkstad från början
av 300-talet e. Kr. arbetat med en stor
konstnär i spetsen, som ansvarat för
kejsar-porträtten, allt annat är det vanliga
ateljéarbetet. Denna samma verkstad röjer sig
f. ö. i en sluten krets samtida verk, främst
givetvis sarkofagerna, och karakteristiskt
nog både i hedniska och i kristna.
Vad uppkomsten av denna säregna
folkstil beträffar, måste den ses mot
bakgrunden av den politiska utvecklingen.
När Diocletianus upplöste den gamla
riksenheten genom att införa fyrkejsardömet,
bleV Italien en för sig isolerat arbetande
landsända. Den för östern och Västern
gemensamma riksstilen försvann, och som
alltid, då ett sådant grepp släpper, dyker
folkkonsten upp. På Konstantinbågen se vi
den i dess utvecklade form.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1940/0244.html
