Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Av Ivar Harrie
II.
JIL ILHELM MOBERG, Olle Hedberg och
Eyvind Johnson planlade sina stora verk
under den tid i början på 30-talet, då den
allmänna smakriktningen begynte intressera sig
för utförliga romaner med rikt stoff och
dokumentariskt värde. För alla tre är det ändå
alltid huvudsaken att följa enskilda människors
livslinje genom de kriser som röra upp
individens innersta. Lika upptagna av
individernas egenart och äventyren i deras inre
äro två yngre diktare, som i sina böcker
av 1939 experimenterat med
kollektivromanens form, Hans Botwid och Arvid
Brenner. Visst ha deras miljöskildringar
dokumentvärde: Arvid Brenner har studerat
som ingen annan — och från en bättre
utsiktspunkt än vår provinsiella — mötet
mellan den svenska folkhemsidyllen och de
hemlösas internationella folk, emigranterna.
Och Hans Botwid är mästare i att
suggerera fram den stockholmska
förstadsbebyggelsens samhällsliv. Men åt själva denna
miljöskildring ger han symbolvärde: det är
i sin egen själviskhet och rädsla
människorna äro instängda och svältfödda som i
en grå och kvav förort. Arvid Brenner å
sin sida brukar sin miljös konfliktresurser
till att få mänskliga motsättningar skarpt
belysta och uttryckta i åskådliga, påtagliga
katastrofer: »en dag som andra» är i själva
verket en katastrofernas, explosionernas,
upptäckternas dag. Bägges människointresse
har i själva verket rätt starkt släkttycke
med Walter Ljungquist, som i sin nya
bok fortsatt sina hypersensibla
upptäcktsfärder in i det mänskliga känslolivets
doldaste och finaste förgreningar.
Banbrytaren för den egentliga
dokumentromanen, det litterära socialreportaget, blev
i stället Ivar Lo-Johansson, med
romanerna »Godnatt,- jord!» av 1933 och
»Kungsgatan» av 1935 och berättelsesamlingen
»Statarna» från 1936—37. Han söker sig också
i sin nya bok till statarnas socialgrupp,
men denna gång i annat ärende än
reporterns: i denna miljö, den fattigaste och
eländigaste i Sverige, vill han se en
mikrokosmos, en världsteater där lidelserna agera
primitivt uttrycksfullt och där alla
mänskliga temperament spela med, bjärtare och
naknare än annanstans. Och spelet samlas
kring en hjältinna, den vackra Rya-Rya, en
fullblodig praktkvinna som får ett rikt och
tragiskt öde fullbordat. En rakt motsatt
utveckling har Waldemar Hammenhögs
författarskap genomgått. Han började med att
intressera sig för individer, men har nu i en
rad av substantiella böcker envist hållit sig
till kollektiven. Det uttryckligt formulerade
programmet är att finna litterärt uttryck för
arbetslivets spänning, som ger innehåll åt
vardagsmänniskors tillvaro. Han har
misslyckats med programmet, ty böckerna ha inte
blivit spännande. Hammenhögs
protokollprosa, som gav eftertry-ck åt hans
vederhäftiga redogörelser för mänskliga konflikter,
verkar bara malande omständlig, när han
tömmer anteckningsblocken på korrekta
notiser om arbetet vid stockholmska modehus
resp. vid General Motors bilverkstäder. Och
uppslaget att komplettera texten med
fotomontage har förblivit verkningslöst,
eftersom ordströmmen går isär från bildserien
och rinner bort i sanden. -— Programmet att
låta berättarkonsten åskådliggöra
arbetslagens sammanhållning har ofta varit uppe
i den litterära diskussionen och har frestat
många andra författare än Hammenhög
—-Rudolf Värnlund t. ex. —, men den ende som
alldeles otvunget realiserat tanken i levande
diktverk, är nog hittills Josef Kjellgren.
Den funktionalistiska parollen att bejaka
fabrikerna och den funktionalistiska utopien
om kamratskapets samhälle har gått honom
i blodet som endast barnatron kan göra.
Denna tro passar hans vänliga och givmilda
temperament, och hans mjuka och fina
artistiska handlag övervann programmets
skrovligheter redan i hans första stora arbetsroman,
»Människor kring en bro» av 1935. Men Josef
Kjellgrens intresse för programmet bör också
ha fått näring av hans erfarenhet som aktiv
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
