Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Georg Brandes och »Det moderne Gennembrud». Av Brita Felländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brita Felländer
skaber paa og kalder dem snart Lassalle
snart Kierkegaard snart Disraeli.» I det stora
hela tycks Edvard vara mycket angelägen att
höra broderns åsikt, som han tager starkt
intryck av, vare sig det gäller att skriva en
recension om Dockhemmet eller att ge ut en
egen diktsamling eller teaterpjäs. Utan att
vara ovillig att hjälpa honom med kritiska
råd sökte Georg få diktsamlingen avstyrd,
men däremot fångades han genast av Edvards
dramatiska försök och är strax klar över att
denna gång var han värd uppmuntran. Då
både Georg och Jacobsen gillade hans alster
var Edvard nöjd och anspråkslös nog att icke
aspirera på något högre än rangen av
andra-plansförfattare. »Jeg véd jo, at naar Du og
Georg ere tilfredse er det ganske ligegyldigt
med de andre», skriver han till den senare,
vilken han till och med anser vara ännu strängare
än brodern: »Georg er lettere at vinde end
Du, han ser mildere derpaa — — — Du
derimod gaar nødigt paa Akkord.» Georg
åstadkom ju sedan konststycket att om
brodern liksom om de andra genombrottsmännen
skriva en fullständigt objektiv essay och
därmed tillerkände han honom i själva verket
platsen som genombrottets danske dramatiker.
Om Georg var den stöttepelare, som
Edvard behövde för att få självkänsla nog att
våga sig ut på den litterära arenan, kunde
han å sin sida göra återtjänster i frågan om
den omstridda professuren. Det är rörande att
se den beredvillighet med vilken Edvard
efter Bröchners död upptar det otacksamma
arbetet att i inflytelserika politiska och
akademiska kretsar verka för broderns
anställning. Framgången vinkar ena stunden för att
i den andra visa sig vara en chimär. Den
olycksaliga inverkan av dessa växlande
förhoppningar och besvikelser på Brandes’
nerver är fullt förståelig. Då motgången i slutet
av 1879 är definitiv, skriver han med en av
sina geniala bilder: »Det var ganske vist et
dumpt Slag for mig–-en invendig
Fornemmelse, der svarer til naar et Anker
rulles op eller ned ved Hjælp af en Valse,
Nødvendigheden af en hel indre Revirement,
efter at en i modsat Retning lige var
skeet.»
Då det gällde partiet voro bröderna
överens om att det var svårt att hålla de olika
diktarlynnena samman. Redan Jacobsens och
Drachmanns många resor var ett hinder.
Den förres sjukdom isolerade honom långa
tider i Thisted, den andres äktenskapliga
kris och erotiska eskapader gjorde honom
uppriven och oregerlig. Det var också
inbördes avundsjuka och överkänslighet för
kritik, som plötsligt kunde välta ett
vänskapsförhållande eller ett samarbete över ända.
Bröderna voro överens om att det
egentligen blott var på varandra de helt kunde lita.
Georg skriver: »Kun vi to kan absolut arbeide
sammen, simpelthen fordi vor Samarbeiden
ei er afhængig af Sligt som at vi anmelde
hinanden i Aviserne, hvad de Andres Venskab
for En afhænger af. Endelig Fællesskabet i
Interesser og Vanen ei at skjændes,
fornærmes etc. over Intet.» Då Edvard för en gångs
skull är nöjd med medlemmarna och deras
produktivitet och blott saknar Jacobsen i
deras lag, skriver han skämtsamt, men på
ett sätt som är betecknande för den något
dubiösa partikänslan: »Hvor idiotisk her end
er, forekommer det mig dog bedre for Dig,
at leve her. Naar vi spiser hyppigt til Middag
sammen, kan vi dog bilde os ind, at vi er et
Parti.»
Det var icke blott sådana impulsiva naturer
som Drachmann eller Björnson, som
plötsligt vägrade att gå i ledband och i polemikens
hetta drevos längre åt höger än de
ursprungligen avsett, även sådana hängivna adepter
som Jacobsen och senare Kielland kände
trycket av brödernas press på sin livsinställning
och hävdade småningom sin självständighet.
Dii minores, Schandorph och Skram, voro
lätthanterligare men mindre värda ur
propagandasynpunkt .
Hur tidigt frigörelseprocessen började hos
Drachmann och Jacobsen framgick helt
säkert inte för samtiden, ehuru bröderna
Brandes nog inte själva blundade för faran.
Synnerligen intressant är det att kika litet bakom
kulisserna beträffande Jacobsens
uppmärksammade debut som »det moderne
Gennembruds» främste prosaist. Edvards brev till
Jacobsen i anledning av fullbordandet av hans
4-åriga arbete på Marie Grubbe har förut
tillhört en privat samling och icke varit
åtkomligt. Det är synnerligen beundrande och
stöder Jacobsen i hans önskan att vara någon
à part, som icke tålde att jämställas med de
övriga partikamraterna. »Du har indskrevet
Dig mellem de virkelige Poeter og Du kan
nu roligt sidde paa Parnas og skue ’stille’ ned
paa Rakket», heter det. Han döljer icke att
han också har många invändningar att göra,
men ger inga exempel på dem. Särskilt
intressant är likväl den inblick man får i den
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
