Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Heidenstam och det svenska. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kar I-Gu staf Hildebrand
svenskarna återvinna en kontakt med
större sammanhang, djupare värden, i
deras historia än ögonblickets, den tillfälliga
konjunkturens. I båda fallen framkallades
misstänksamhet, förargelse, strid. I båda
fallen gå från de stora revolutionära
insatserna oräknade trådar till den känsla
för värden, dyrbarare än liv och välmåga,
som nu i all bräcklighet ändå har visat sig
vara en verklighet ibland oss.
Denna verklighet har nu som då en hård
kamp att kämpa. I den nationella
självbesinning, som nu är på framväxt — men
ingalunda mognad och färdig, ingalunda fri
från defaitismens och självbelåtenhetens
underligt hopslingrade frestelser — borde
vi ha en särskild möjlighet både att förstå
den heidenstamska vreden och att själva
i dess tecken finna en bitter rening. Det är
i denna stund bokstavligen livsviktiga ting
det gäller.
Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Nu, i ett annat socialt läge än det då »Ett
folk» kom ut, borde det slagets maningar
utan all misstolkning kunna bli hörda och
levande i alla lager av vårt folk. Vi ha icke
råd att undvara dem.
Det bragdens ideal, som Heidenstam
utvecklar, har ett inslag av omedelbart sunt
förnuft: det rymmer insikten att
fosterlandskänslan inte kan vara ärlig och sund utan
sinne för fosterlandets försvar. Det var icke
längesedan denna självklara sanning tedde
sig nog så förlegad och ovidkommande.
Men också på ett djupare plan har,
tvärtemot vad man tänkte sig, denna heroiska
sida i Heidenstams patriotism icke blivit
mindre utan mera verklighetsmättad.
Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng som brast
än att aldrig spänna en båge.
Detta var rimligen hädiskt och dåraktigt
tal i det fredliga året 1902, och om en
regel, tillämplig alltid och för alla, är det
ju inte fråga. Men som ett poetiskt
tillspetsat uttryck för enkla fakta, sådana
de te sig vid begrundan av den här
vinterns historia, är det inte längre så
fantastiskt, så romantiserat. Inslaget av
estetisk aktivism är bortbränt av
händelserna själva. Men små folk i ett världskrig
kunna mycket väl råka i situationer, där
deri strofen är den enda exakta
beskrivningen av läget. Fredrik Paasche har
förklarat att strofer av Heidenstam lyst
för medvetandet under Norges
prövningstid. Man påminner sig den gripande enkla
hälsning Sigrid Undset bar fram vid
Heidenstams bår. Och vad som en gång var
överord kan nu tyckas vara ett enkelt led i den
inre försvarsberedskapen.
I »Karolinerna» har Heidenstam med
våldsam konsekvens skildrat hur lidandet
adlar ett folk. Hans bild av karghetens,
plågans mystiska innebörd får ibland —
som i »Si mina barn» eller »En hjältes
likfärd» — en karaktär av högt spänd religiös
upplevelse, ett slags kult av lidandet. Som
teori, som lovprisande av kriget in
ab-stracto, kan detta med skäl te sig osant.
Men som en bild av hur lidandet, buret för
väsentliga ändamål, kan gestaltas till
djupare klarhet och kraft för ett folk, är det nu
långt mera talande än det var då
Karolinerna gåvos ut. Det finska folkets strid har
i handling visat oss, att krigets lidande
verkligen kan bäras på det sättet. Andan i
»Karolinerna» ter sig — liksom andan i
»Ett folk» — i belysningen av vad som
faktiskt skett icke avslöjad, icke hänvisad till
förkrigsromantikens marker, utan istället
befriad från sina tidsbundna och störande
utanverk, enklare och fastare än förr.
Det kan ju sägas att »Karolinerna» är en
oändligen litterär produkt, stiliserad och
idealiserad, i jämförelse med den bok som
mer än andra har hedern av Finlands kamp,
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
