Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två romanfragment. Av Bertil Malmberg - München 1923
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två romanfragment
Av B er til Malmberg
München 1923
ENNA TID var det begynnande
tjugutalet, och skådeplatsen var München.
Det var år 1923.
Sällsamma öden hade övergått staden
efter fredsslutet eller fredsutbrottet, som
man vanligen uttryckte sig. Revolutionen
kulminerade i rådsrepubliken. Några vilda
veckor under året 1919 fladdrade röda
dukar oinskränkt över taken. München
upplevde en ofattlig och blixtsnabb
scenförändring, och den hedervärde arbetaren
lika väl som den självsäkre borgaren, van
att med sådan elokvens domdera vid
stambordet, var nu alldeles tyst och stirrade
med oförstående blickar på denna
osannolika, genialt skamlösa teater. Överallt mötte
honom de hotfulla fanorna, mot
firmamentet avtecknade sig äventyrligt voltigerande
flygplan, vilka utspydde massor av
uppskärrande och charmant stiliserade
proklamationer, väldiga lastbilar, bemannade
med unga desperados, vilka svängde med
handgranater och med sinnessjuk
ihärdighet utstötte sin paroll: Rache, Rache,
dånade med rasande tempo mellan
ramponerade husfasader, kommo fönsterrutorna att
skallra och togo sina dödskurvor i
gathörnen med exempellös djärvhet och tur och
med fruktansvärda överhalningar som på
ett halsbrytande modernistiskt drömmåleri.
Dag och natt hörde man kulsprutornas torra
hosta, på Münchens polispresidium satt en
nyss utsläppt tukthusfånge som chef och
brände akter och fingeravtryck, medan
halvnakna väninnor läto sektkorkarna
springa, rödbindlade tjuvar, soutenörer
17—Ord och Bild, 49:e årg.
och utpressare skötte patrull- och
ordningstjänsten i staden, och mellan de många
ateljéerna i München-Schwabing cirkulerade
svarta listor, makabra dokument, där
namnen på de borgare som skulle hängas
stodo uppförda i prydliga kolumner med
alla meriter och personalia pedantiskt
antecknade: där funnos innehavare av
titlar och ordnar, f. d.
kapplöpningsha-bituéer, herrar ur den högre eller lägre
kieresien jämte vissa mecenater, vilka
tidigare vägrat att understödja de nu
allsmäktiga esteternas i profetiska rytmer
eller pastell- och oljefärger förevigade
schizofreni.
Ty detta revolutionens radikalaste skede
var på ett särskilt sätt just esteternas. När
Kurt Eisner, den första omstörtningens
moderata förgrundsfigur, stupade för några
grevliga kulor, funno de stunden kommen
att lufta diktarly ornäs och ateljéernas
lagrade idébestånd och bringa i praktisk
funktion expressionismens alla
sprängladdningar. Den förskräckelse mordet väckte hos
borgerskapet tycktes ge dem fria händer
att efter behag förinta eller omskapa,
kanske icke hela världen, kanske icke heller
det tyska riket eller ens Bayern, men likväl
deras närmaste omgivning, d. v. s.
München. Den vision som föresvävade dem var
socialistiskt camouflerad, men till sitt
innersta väsen var den omänsklig, anarkisk,
livsfrämmande, livsfientlig. Ty vad de
åstundade att upphäva och förinta, det var,
djupast sett, icke orättvisorna, icke
klasssamhällets synder och skamliga stigmata,
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
