Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två romanfragment. Av Bertil Malmberg - Mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två ro man fragment
också den minsta rörelse, det flyktigaste
tecken inom ramen för dess individualitet.
Nåväl, där satt han, och mönstret som
växte fram under hans hand var egentligen
endast en rad av växlande ornament,
oavlåtligt varierade och likväl stereotypa,
sammanförda till rytmiska helheter, behagliga
för ögat och ändå egendomligt upprörande
och med all sin föremålslöshet, sin
livsfrämmande stilisering kusligt avslöjande.
Det var som hade de runnit ut ur gossens
fingertoppar som en art av gåtfull bioplasma,
vilken långsamt tagit symbolisk gestalt på
papperet och nu gav en visserligen
omskrivande men likväl in i de minsta detaljer
sanningsenlig upplysning om känslans och
drömmens djupast skuldmättade
hemligheter. Mönstret var alltså (åtminstone
vid ett flyktigt påseende) helt och hållet
abstrakt, d. v. s. det var icke eller föreföll icke
att vara motiviskt utformat utan verkade
eller tycktes verka endast genom linjernas
samspel och formgivningen såsom sådan.
Det bestod av allehanda fantastiska
arabesker, hopflätade cirklar och halvklot,
stjärnliknande symmetrier och girlander
av molnigt svällande rökslöjor mellan
pentagram, siffror och bokstavstecken.
Men denna skenbarligen så nyckfulla lek
med abstrakta former gav likväl intryck
av något ödesdigert, av en dyster monotoni
och monomani, det vittnade om en gåtfull
besatthet och innehöll ett
magisk-demoniskt element. Om en utomstående haft
möjlighet att betrakta denna egenartade
komposition, skulle han icke ha kunnat
värja sig för den förnimmelsen, att vad han
såg var ett sexuellt chiffer, en bekännelse
om sjuka anlag och förbjudna böjelser,
att det här var fråga om en art av
könsfångenskap, ja, om en mytisk-atavistisk
perversitet, besläktad med för länge sedan
försvunna, otuktiga och helig-dunkla riter.
Så verkade nämligen (även utan varje
analytiskt förfarande) dessa former och
sammansmältningar av former, dessa mystiska
bokstäver och tal. Och hade han med något
större grundlighet undersökt det vid första
anblicken så abstrakta mönstret, skulle han
ha funnit, att vissa verklighetsfragment:
manliga och kvinnliga könstecken och
likaledes ögon, underligt glidande,
mandel-formade och smala, voro inkomponerade
och hade sitt givna rum i det ornamentala
schemat. Följde han sedan teckningens
långsamma utveckling, skulle han
emellertid finna något ännu märkligare: ty ur
myllret av detaljer framträdde plötsligt
silhuetten av en vädur, en av alla dessa
figurer sammansatt och smyckad
offer-bruse med utomordentligt invecklade
krum-horn och övernaturligt stora, hängande
testiklar. Gossens uppmärksamhet var helt
och hållet absorberad av de bilder hans
hand framtrollade, och från den
blod-fyllda spänningen i könet spredos genom
nervbanorna med korta mellanrum
rysningar av skräckfull njutning. När så det
förfärande och förledande, ur dunkla
uråldriga regioner uppstigna totemdjuret
framstod för hans syn, löste sig ett nästan
ohörbart kvidande från hans läppar, en
salighetens klagan, anletsdragen
förvandlades, tycktes plötsligt upplösta och flytande,
de långfransade ögonlocken slötos, och en
våg av dunkel sköljde genom hans lemmar.
När han äntligen öppnade sina ögon var det
med en känsla av brännande blygsel. Han
kände, att han varit hos »det orena» eller
rättare: där det orena och det heliga ingått
en vidrigt tjusande, ljuvligt kväljande
förening, att han givit efter för makter,
fientliga mot alla de lagar vilka gällde eller
förmenades gälla för honom och motsatta
de sammanhang dit han hörde eller ansågs
höra. Det kom över honom en känsla av
radikalaste övergivenhet, av fullkomlig
ensamhet: ingen kunde hjälpa honom, åt
ingen kunde han förtro sig, och detta icke
bara därför att han blygdes att göra det
eller därför att hemligheten, fastän dyster
och skuldbelastad, ändå tycktes honom
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
